[stäng]

Neil Leyton The betrayal of the self, 2006 Skivbolag: Feedback Boogie Av: Christian Stenbacke Publicerad: 2006-10-31 Hemsida: www.neilleyton.com

---

“that state of integration in which one lives in full harmony with one’s feelings and needs, is often in direct conflict with the needs of society and the collective rules that govern adjustment and the attainment of success.”

Orden tillhör den tyska psykologen Arno Gruen, något omarbetade av litteraturkritikern Rob Couteau, och representerar den bärande tankegången i det litterära verket ”The Betrayal of The Self. Fear of Autonomy in Men and Women” (1988). En bok som garanterat står i hobbyrockfilosofen Neil Leytons bokhylla, hela plattan bygger i det närmaste på just den boken.

Politik, allmän existentialism och rockmusik, en brännande kombination som måste hanteras med yttersta varsamhet för att inte helt falla pladask till marken. Nu råkar Neil Leyton ha lite otur, eller en förmån snarare, att hans tredje fullängdare hamnade i handen på en genuint grinig musikkritiker som för tillfället är djupt nergrävd i universitetsvärldens tolkning och presentation av moralfilosofi. Det står dock klart redan från början att det inte är någon fara på taket för Neils del, det är inte några ultrarevolutionära tankar Lissabon-sonen för fram. Det är fel med förtryck, USA är skit och vi ska visa solidaritet mot varandra. Klassisk röd Hultsfredsmentalitet. Däremot är formatet desto roligare.

”The Betrayal Of The Self” är en rockplatta blandad med ett par skvättar singer/songwriter. Absolut inget nytt under solen men Neil Leyton och hans spöken (kompbandet heter The Ghosts) gör ändå en föredömlig insats. Att Leyton har talang står utom alla rimliga tvivel, en koppling som görs tidigt är den till allas vår svårfarbror Ed Harcourt. Det finns helt enkelt något för alla på den här plattan. Ni som gillar The Hellacopters och Backyard Babies ska veta att Leyton haft finbesök av både Nick Royale och Dregen när det var dags för ett par klassiska gitarrsolon i låten Hyperventilating. Inte för att det skulle höras på något sätt, ett rocksolo låter alltid som ett rocksolo i mina öron, oavsett vem som spelar det. Men kul som kuriosa om inte annat.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer