Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Lars Winnerbäck
Putte i Parken, Karlstad
2012-07-07
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2012-07-08
Hemsida: www.winnerback.se

Att det börjar stänka från himmelen mitt under Jag har väntat på ett regn, ett av de suggestivare numren från ”Daugava”-skivan, är så teatraliskt rätt det kan bli. Den mörka himlen tornar upp sig lika hotfullt som låtens mullrande basgång och alla bitar faller precis rätt på plats.

Just Jag har väntat på ett regn är annars ett perfekt exempel på hur Lars Winnerbäck väljer att lägga upp den här turnén. Hitkavalkad modell småmysig sommarpicknick? Nej. Mörk och skränig mässa byggd på dystra låtar? Ja.

Lars Winnerbäck må ha gått och blivit folkkär som få, men det är definitivt inget publikfrieri det handlar om. Med tre delar Hellacopters, och således ett riktigt elegant kompband, i ryggen blir det bitvis riktigt vacker rockslakt av det hela. Det dikterar naturligtvis också låtvalen till viss del. I mullrande inledningsbiten Jag var och köpte en kostym går tankarna rent av till Thåström som ägde exakt samma scen, exakt två dygn tidigare.

I och med att melodierna kläs i nya skrudar där Nicke Anderssons ilsket ylande sologitarr tillåts ta riktigt mycket plats får de också nytt liv. Vissa nummer blossar liksom upp igen och visar sig från nya intressantare sidor. För den som letar och Dom tomma stegen är till exempel inte helt givna livesuccéer, men får en extra skjuts av sina nya rockarrangemang.

Men det är naturligtvis inte bara en fråga om någon form av svår mässa där en suggestiv dysterkvist väljer annorlunda bitar. Hitsen finns här de också. Dunkla rum görs en skitig rockversion med sådant driv att hela gräsmattan framför Stage of Joy vibrerar, Elegi plockar Winnerbäck själv fram på gitarren medan musikantkompisarna får en välförtjänt vilopaus och Jag får liksom ingen ordning lämnar ingen oberörd.

Hela spelningen framförs till en fond av ruskigt snygga videoprojektioner och när det börjar närma sig slutet ställs allt på sin spets. Hugger i sten, det sista numret innan extranumren, är som vanligt så vacker att hjärtan stannar. Elden och Kom ihåg mig blir till skränande rockvidunder och i den stora finalen med Söndermarken görs både musik och scenproduktion så snyggt att känslorna bara flödar. Åt olika håll.

Lars Winnerbäck visar återigen att det inte är överflödigt att han turnerar vareviga sommar när han på ännu ett nytt sätt omformulerar sin scenuppenbarelse. Rockvarianten imponerar och är en värdig avslutning på en riktigt bra festival.