Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Brett Anderson
S/t, 2007
Skivbolag: V2
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-04-24
Hemsida: www.brettanderson.co.uk

Ingen tyckte väl på allvar att The Tears var särskilt bra när de försökte för några år sedan? Arvet efter framgångsrika Suede var alldeles för tungt för medlemmarna att hantera och det hela föll ganska platt. I alla fall om ni frågar mig. Det hade lätt kunnat sätta käppar i hjulet för framtida karriärer, men så tycks inte vara fallet. Något överraskande solodebuterar nu frontmannen Brett Anderson, 40 år gammal.

Säga vad man vill om Suede, jag älskade dem aldrig så där innerligt som många andra, men att de hade sina goda stunder och ett stort inflytande går inte att bortse ifrån. När sångaren Brett Anderson ger sig ut på soloäventyr är han dock betydligt mer inåtvänd än tidigare. Tighta jeans och agiterande från ovansidan av monitorsetet har bytts mot stråkar och eftertänksamma arrangemang. Den rockstar som frontade listklättraren har förvandlats till en medelålders herre som vill mer än att bara äga världen.

Detta självbetitlade debutalbum är mycket bättre än vad man hade kunnat förvänta sig efter floppen med The Tears. Brett visar att han fortfarande har känsla för drivig britpop (Dust and rain är lysande), men till större delen fokuserar han på ballader och lugna popharmonier. Rösten är intakt och han visar här på ett lite varligare handlag med den. Brett är eftertänksam och slät på ett tillfredställande sätt. Han har blivit vuxen (till sist) , men tillåter sig ändå att vara känslomässigt desperat, som i lysande melankolipärlan Scorpio Rising.

I sina bästa stunder är den här skivan det bästa Brett Anderson någonsin varit inblandad i. Höjdpunkterna är många längs speltiden, men i slutändan blir det ändå samma visa som med Suede. Allt för mycket halvtrist utfyllnadsmaterial har smugit sig in och gör lyssningsupplevelsen något ojämn. Ändå är skivan ett sundhetstecken. Anderson är på spåret igen efter ledsamma The Tears.