Recension - Skiva
“Wu buried kids sometimes, in a part of the cemetery we called BabyLand”. Hur hemskt det här än låter, så är det svårt att inte bli det minsta intresserad av
Wise Blood. Och visst, det finns ett mörker i musiken, men ett långt ifrån entydigt, nattsvart sådant. Dels är Chris Laufmans röst alldeles för ljus för att skrämma slag på någon, tänkt
MGMT så hamnar du nära, och dels signalerar pianoslingorna och arrangemangen hopp mer än något annat.
Spåren på denna sju spår långa EP utgår från en tung bas och en diger uppsättning samplingar, som får musiken att låta som vän chill wave i ena stunden och gospelinfluerad skräckfilm i nästa.
I’m losing my mind är ett typexempel på det första och den fantastiska
Loud mouths på det andra – en låt som nu är i tryggt förvar högt upp i mitt itunes-bibliotek.
Wise Blood rör sig över ett stort musikaliskt spektrum och är långt ifrån ännu en introvert hemmasnickare som tycker att det där med mystik och mörka makter är fascinerande. För bakom en titel som
Nosferatu finns istället sökandet efter ”den storslagna popen”. Wise Blood är heller inte lika svårtillgänglig som andra artister inom denna splittrade genre av samplingsbaserad musik.
Ja, Laufman tycker om melodier och samplingar, väldigt olika sådana. Och ja, han hanterar det bra. Men även om det går att finna en röd tråd genom de sju korta spåren, blir det alltför avhugget och spretigt även för något som till del har det syftet. Jag lyssnar gärna både en och sju gånger till, finner ytterligare fina textrader och finurligheter. Visst växer sig skivan på mig, men den stora kärleken till ”These Wings EP” (förutom
Loud mouths) uteblir.

Kommentera
Inga kommentarer