Recension - Skiva
Överflöd är något som ofta målas upp som eftersträvansvärt och norm. Alla vill bli ekonomiskt oberoende, vi ska ha så många köpcenter, varumärken och hamburgerkedjor som det bara går att välja på för att känna oss lyckliga och när det kommer till prylar kan man aldrig ha för mycket. Men helt ärligt, överflöd är för det mesta snarare något negativt. Tänk bara hur den där förväntan ni har när ni hugger in på julbordet förbytts i spykänslor när ni smaskat i er alldeles för mycket av det dignande utbudet. Tänk på beslutsångesten som uppstår när ni har alldeles för många skor att välja på inför den där festen. Överflöd målas upp som något bra, men är ofta något dåligt.
Göteborgs
Akribi fastnar i exakt den där fällan. Gruppens progressiva variant av metal är i alla avseenden högst njutbar. Jessica Åhman är en sångerska med bra känsla i rösten, musikerskapet är skarpt och många av partierna på ”Black Morning Sun” är riktigt medryckande och imponerande.
Men att proppa plattan med drygt 66 minuter musik gör att jag efter att ha avspisat den sitter här och känner mig som en sån där föräten julbordsprisse. Det är alldeles, alldeles för mycket. Bara för att komponenterna är bra betyder det inte att de håller för att tvångsmata och mata och mata lyssnaren med lång låt efter lång låt. Lyssnar man snuttifierat är ”Black Morning Sun” kanonbra, men Akribi borde naturligtvis ha plockat fram kulsprutan och kört kill your darlings deluxe. Minst en halvtimmes musik borde ha förpassats bort från skivan, då hade den blivit lysande.
Allra bäst tycker jag om mellanspelet
The Plains Of Nevermore där ett sorgset piano leder vägen för skönsjungande Åhman. Men jag misstänker att det beror mest på att den kommer som en oerhört välbehövlig andningspaus mitt i den annars så oerhört mastiga leveransen.
Jag gillar Akribi, men jag gillar inte att bada i sådant överflöd att jag blir spymätt och det blir man tyvärr av ”Black Morning Sun”.
Kommentera
Inga kommentarer