Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

David Josephson
Farväl tristesse, 2011
Skivbolag: Viskningar och Vrål
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-11-08
Hemsida: myspace.com/davidjosephson

Munspelet som öppnar skivans första spår Nelly Sachs Park lovar gott, väldigt gott till och med. Det är rättframt, vasst och uttrycker en nyfiken kaxighet som är oerhört klädsam för den här typen av reflekterande popmusik. Överlag är det ett väldigt fint öppningsspår.

Tyvärr är det inte representativt för ”Farväl tristesse” som helhet. Snarare tvärtom. David Josephson trevar sig fram. Hela skivan är lite försiktig, blygt sökande. Så långt ifrån den rättframma attityd som finns att höra under de första sekunderna man kan komma.

Det blir vackert i de bästa stunderna, men det låter samtidigt som om självförtroendet saknas lite för ofta. ”Farväl tristesse” är förstås ingen skiva där klackarna ska slå i taket och mungiporna snuddar vid örsnibbarna. Snarare är det eftertänksamhet och melankoli som står i fokus, men lite mer pondus hade kunnat göra de här poplåtarna vassare.

Ni har räknat ut att det handlar om mycket lågmälda sångslingor där nakna gitarrer backar upp sångarens ganska tjusiga röst. Det är en naken skiva. Så naken att det blir uppenbart när sångstroferna är lite för långa och snubblas in i melodierna. Sådant kan vara irriterande, men blir för David Josephson snarare charmigt. Det gör det hela genuint och skänker en ganska skön känsla till materialet.

”Farväl tristesse” är bra, men jag är övertygad om att den hade kunnat bli betydligt bättre med lite mer mod närvarande.