Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Fuck The Facts
Die Miserable, 2011
Skivbolag: Relapse Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-11-05
Hemsida: myspace.com/fuckthefacts

Det fanns en tid för inte alls många år sedan då varje hårdrocksjournalist (och då menar jag varenda en) tvångsmässigt hyllade minsta lilla prutt som Relapse släppte ifrån sig. Det var snudd på parodiskt när medioker math metal och grisig garagegrindcore förärades med höga betyg på höga betyg. Det är klart att det fanns guldkorn i Relapse-katalogen, men den hysteriska hype som plötsligt uppstod saknade alla former av rimliga proportioner.

Någonstans i den där vevan recenserade jag Fuck The Facts platta ”Stigmata High-Five” och av den raljanta tonen i recensionen kan man lätt utläsa att jag var ganska trött på det ständiga hyllandet av ljummet mangel där det meckigt konstiga upphöjdes till norm över bra musicerande och låtar.

Jag skrev bland annat: ”Medan jag var ute och sniffade på folköl och lärde mig tycka om musik där det räcker med att räkna till fyra tog Fuck The Facts extralektioner och fördjupade sig i integraler. Precis som de flesta andra ynglingar ville de dock inte riktigt erkänna att de var plugghästar och döpte därför sin orkester till attityddrypande Fuck The Facts för att understryka motsatsen. Trots detta sökte de sedan vidare till Relapse-universitetet och förfinade sin matematiska ådra ytterligare. Jag placeras omedelbart i skamvrån när jag försöker hänga med, men i ärlighetens namn har jag aldrig tyckt att matte är särskilt roligt.”

Idag har bilden av bolaget blivit betydligt mer nyanserad. Det är ett bolag som alla andra som släpper en del guld och en del skit. Fuck The Facts tycks dessutom ha tonat ner sin matematiska ådra sedan senast vi hördes av. Fyndigt döpta ”Die Miserable” handlar mer om slafsig grindcore än excesser där siffrorna sprutar och det faller betydligt mjukare på min läpp.

Däremot skulle jag inte vilja påstå att gruppen står ut på något speciellt sätt. Mangel är mangel kort och gott och det är i de långsammare stunderna där tyngden och stämningen får diktera villkoren som gruppen imponerar som mest. Tyvärr är dessa stunder i tydlig minoritet.