...att springa från Prince

Joyzines Anton Wedding rapporterar från Way Out West.

Fredagskvällen på Way Out West bjuder på några av festivalens största bokningar i form av Fleet Foxes, Robyn och till sist Prince.

Först ut av dem är de skäggiga Seattlemännen i Fleet Foxes, vars senaste album ”Helplessness Blues” har höjts till skyarna av kritiker såväl som publik. Och visst har de bra låtar att visa upp, men det tänder inte riktigt till. Bandet verkar trött, stämmer länge mellan låtarna, snackar lite förstrött med publiken. Resultatet av konserten blir ett ganska jämntjockt intryck.

Drygt en timme senare spelar Robyn och inte heller där tänder det till. På scen är hon ett energiknippe och hon har många bra låtar men tyvärr har hon en tendens att maxa allting, hela tiden. I början är det kul, men jag tröttnar snabbt.

Bättre blir det på Iamamiwhoami. Med kameramän som en del av bandet bjuder de på en visuell show som blir ett utforskande av kontakten mellan publik och artist. Frontfiguren och sångerskan Jonna Lee rullar runt, kråmar sig, och gungar samtidigt som hon filmas från alla vinklar. Scenen hon står på är uppbyggd av toalettrullar och en stor skärm bakom henne visar ömsom publiken, ömsom Jonna Lee. De kraftigt Knife-inspirerade låtarna är bra och ett par av dem har fått ny kostym för live-formatet.

Ett av de stora problemen med Way Out West är svårigheten att komma in på klubbarna. Det kräver planering och uppoffringar för att man ska få se vad man vill. Det är därför jag får rusa från Prince-konserten efter bara tio minuter. Prince kliver in på scenen till episka syntmattor, går fram och tillbaka och vinkar till publiken. Sen drar han igång med 1999 samtidigt som animerade flames (också animationerna ser ut att vara från 1999) dyker upp på backdropen. Mer än så hinner jag inte se. Wu Lyf på trädgården hägrar.

Manchester-bandet släppte sin hyllade debutskiva ”Go Tell Fire To The Mountain” i år och efter att de blivit flyttade från Annedalskyrkan för att presentationen på Way Out Wests hemsida beskrivit dem som en slags satanistisk sekt är förväntningarna inställda på att detta ska vara något speciellt. Om det är det vet jag inte riktigt, men det är åtminstone väldigt väldigt bra. Sångaren vrålar ut texterna med en intensitet som vägs upp av det tillbakalutade gitarrspelet och de vackra orgelmattorna. Låtarna Dirt och Concrete Gold kryper långt in under huden och Wu Lyf vattnar varenda svettdroppe ur den privilegierade publiken på trädgården.

Anton Wedding (2011-08-14)

Kommentera

Inga kommentarer