Joyzine

[stäng]

Recension - Live

The Strokes
Peace & Love, Borlänge
2011-07-01
Av: Rosanna Rundlöf
Publicerad: 2011-07-02
Hemsida: www.thestrokes.com

"I'll never get why the crowd is like two miles away from the stage", säger The Strokes sångare Julian Casablancas lite förundrat, längst ut på scenkanten på Peace & Love's största scen Utopia. Och jag kunde inte hålla med mer. Trots min plats från första ledet är avståndet till scenen något helt enormt. Det är aldrig särskilt roligt att se något band på såhär stora scener. Annat var det då The Strokes spelade på Debaser Slussen 2005. Till och med 2006 på Hultsfreds scen Hawaii var mycket intimare.

Nu när de är tillbaka fem år senare, med nya skivan "Angles" i bagaget har de knappast blivit mindre som band. De små scenerna är väl bara att glömma. Publiken framför Utopia-scenen är enorm. Men jag undrar hur många som är där för att de upptäckt The Strokes genom de två senaste skivorna. Jag är nog inte ensam med att tycka att The Strokes var bättre förr, även om de finns en del guldkorn från de senaste åren också.

De inleder lite segt och tjugo minuter försenade med Is This It från sin första skiva. Julian Casablancas är klädd i solglasögon och skinnjacka och allt är i sin ordning. Allting låter och ser så perfekt ut, det ser ut som de lika gärna kan hålla på att spela in en musikvideo på scenen. Men efter Is This It går det bara uppåt. Och roligt att de spelar lite otippade låtar, som Trying Your Luck och Under Control. Och Machu Picchu, första spåret och min favoritlåt från senaste skivan som de kvällen till ära spelar för första gången live.

Man kan tycka att The Strokes ser hemskt uttråkade ut på scen, men jag tror inte riktigt att de verkligen är det. Även om de kanske är lite trötta på att spela alla gamla låtar så är den nonchalanta och I don't give a fuck-attityden som är The Strokes signum. De kommer aldrig vara den typ av liveband som hoppar runt på scen med världens glädje och energi. Men att vara felfritt musikaliska och se coola ut, det kan de.

Det sista Julian Casablancas säger, innan de avslutar med Take It Or Leave It, är, om jag hör rätt, "Take life with a pinch of curiosity". Ett visdomsord på vägen bara. Sen är det plötsligt slut. Det här var en helt okej Strokes-spelning, men allt hade fortfarande kunnat bli så mycket bättre med en mindre scen.