[stäng]

Nils Berg Cinemascope Popmotion, 2011 Skivbolag: Hoob Records Av: Alexander Hellgren Publicerad: 2011-05-25 Hemsida: www.nilsbergcinemascope.com

---

- Han ska lära utbildas, gastar chefredaktör Mikael Mjörnberg och skickar mig ännu en jazzbetonad skiva att recensera. Ja, fortbildning är ju aldrig fel så det är med nöje jag plockar upp plattan av Nils Berg Cinemascope. Inte minst kommer nöjet av det urtjusiga konvolutet, en ihopvikt, filmaffisch-liknande sak. ”Popmotion” refererar till tekniken stop motion, att med mängder av foton skapa (förvisso hackig) film. Det är tidskrävande och så vitt jag har förstått så symboliserar det även skapandet av den här skivan.

Särskilt tidskrävande är dock inte första spåret Marlon, och jag förstår direkt att det är en form av world jazz (heter det världsjazz på svenska?) som det handlar om. Jag tänker först på ett ödsligt Stockholm, vidare till en natt i New York och samtidigt finns det något sydländskt i musiken. Hursomhelst, över en dov basgång dansar en cimbalom oförtröttligt och det känns som ett välkomnande ljus i en stor dysterhet.

I Orissa är det mer östasiatiska inslag, fast med samma rot i det svenska. Hur kommer det här uttrycket sig? Förklaringen torde ligga i att frontmannen Nils Berg över lång tid samlat på sig Youtube-klipp med för de flesta svenskar okända artister, för att sedan införliva dem i det egna bandets musik. Det ska sägas direkt, ”Popmotion” hade inte varit mycket utan dessa inslag. De fyller en viktig funktion för att skapa bilderna, scenerna ifrån andra länder och kontinenter, något som hade varit svårt att åstadkomma annars. Hatten av för det gedigna jobbet! Men vi ska naturligtvis inte glömma resten av bandet, som utöver Nils Berg på blåsinstrument är Christopher Cantillo på slagverk och Josef Kallerdahl på bas. Alla tre fyller de viktiga funktioner, även om jag tror att skivan gått på tomgång utan safarin på Youtube.

Jag är kluven till den här skivan. När jag först lyssnar igenom den, under en promenad, märker jag då och då att jag glömmer att den spelas. Den blir likt biltrafiken en bakgrund, om än mer finstämd. Men senare, när jag lyssnar, då dyker allt det där drömska upp och lusten att resa till fjärran land väcks direkt. Och det är ju i hemmets stillhet jag föredrar att lämna omdömen, inte när jag vejar för cyklister och spårvagnar. En del av skivan går mig ändå nästan obemärkt förbi, men We are nobody, plattans kanske poppigaste spår, får symbolisera nivån på ”Popmotion” som helhet.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer