Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Guardians Of Time
A Beautiful Atrocity, 2011
Skivbolag: Mayhem Music
Av: Sebastian Norling Rauhala
Publicerad: 2011-04-13
Hemsida: www.guardiansoftime.no

Åh hjälp! Inte ännu ett power metal-gäng med svårartade böjelser åt det ”tyska” hållet. Men vänta! De är ju norrmän hela bunten. Just precis, Guardians Of Time kallar sig dessa fem gutter från Norge, som väl mest är känt för att vara hemvist åt både kyrkbrännar-black metal och Turbonegro.

För er som inte hört om bandet tidigare, kan nämnas att de år 2004 släppte det lovprisade konceptalbumet ”Machines of Mental Design”, som jämfördes (något överdrivet) med Queensrÿches ”Operation: Mindcrime”. Musikaliskt gick det dock att dra paralleller till både Gamma Ray och Judas Priest under ”Painkiller”-perioden.

Bandet splittrades dock kort därefter, men återförenades häromåret och släpper nu uppföljaren till förra skivan betitlad ”A Beautiful Atrocity”.

Både i musik- och textväg fortsätter historien från ”Machines of Mental Design”. Vetenskapskvinnan Jeanet Delacroix, huvudpersonen från förra skivan, lyckades fly undan tidsväktarna som försökte stoppa henne förra gången och försöker nu via drömvärlden ta sig in i människors medvetanden, bland andra den dödsdömde fången Jeffrey Callahan. Ja, det vette tusan ifall jag fick storyn rätt där, men jag tolkar den som det efter att jag lyssnat genom den. Så mycket storyberättande förutom halvdant röstskådespel, bakgrundsljud av en celldörr som öppnas och en scen där någon byter mellan TV-nyheterna får vi inte.

Soundmässigt är det inte alls det där ostiga power metal-ljudet man blev van vid i mitten av millenniet. Visst hörs det spår av både Iron Maiden och Gamma Ray, men på låtar som Perverse Perfection och God v2.0 tuggas det riff på bästa Disturbed-manér. Och sångaren Bernt Fjellestad låter genom skivan både som Tim ”Ripper” Owens och Blackie Lawless. Men efter halva skivan början norrmännen köra på autopilot och dubbeltrampet och melodislingorna börjar efterapa sig själva.

Det är inte en på något sätt dålig skiva, men det är inte heller en skiva som gör en (förutom för den absoluta power metal-fantasten) helt salig i skinnbrallan.