Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

The Haunted
Unseen, 2011
Skivbolag: Century Media
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-03-15
Hemsida: www.the-haunted.com

Det är en grym platta, men är det en The Haunted-platta?

Det är den enda viktiga frågeställningen när man tar sig an den här skivan. För ni vet hur branschen ser ut. I mångt och mycket har det kommit att bli fansen som dikterar villkoren och av rädsla för att inte tappa marknadsandelar är grupperna många som gör precis vad som förväntas, eller i alla fall det som de tror förväntas. Ett bands signum blir som en varudeklaration så att lyssnarna ska veta vad de får. Ändrar man för mycket på ett koncept blir det som att gå till gatuköket och beställa hamburgare, men bli stående med en kokt korv i näven.

Många fans kommer känna sig som ofrivilliga korvköpare när de tar sig an ”Unseen”. The Haunted har nämligen skitit i allt ovanstående och gått sin egen väg. Jag ska inte säga att det betyder en total tvärvändning, men det är inte långt borta.

Det som i femton år i stort sett handlat om manglig thrash sprungen ur Göteborgsscenen har på ”Unseen” förvandlats till något betydligt mörkare, mer introvert och rockigt. Peter Dolving lekstuga är min spontana reaktion och mycket riktigt är det den hyperaktive sångaren som tagit betydligt större kliv in i låtskrivarprocessen den här gången.

The Haunted-stämpeln finns hela tiden närvarande, det är ingen tvekan om vad vi har att göra med för band, men tempot är lägre, thrashen tydligt nedtonad och de progressiva partierna betydligt fler. Dessutom sjunger Dolving nästan mer än han skriker över de atmosfäriska låtarna. Experimenterandet som tog sin början på ”The Dead Eye” (2006) har här tillåtits att blomma ut i sin fulla prakt.

Första smakprovet, blytunga No Ghost, lämnar väl egentligen betydligt mer att önska, men i övrigt är ”Unseen” en intrikat platta. Titelspåret och Disappear låter som bortglömda singlar från ”Reroute To Remain” (In Flames, 2002), alltså kanonbra och Cath 22 är en svårgreppbar melodisk liten sak som snarast angränsar till progressiv rock.

Det är en riktigt bra platta med mycket att upptäcka, men diskussionerna kommer naturligtvis gå heta på diverse nätforum angående de tvära genrekasten. Frågan om det verkligen är en The Haunted-platta (hamburgare) eller inte (korv) kommer att stå överst på agendan. Till syvende och sist handlar det då bara om ett ynkligt bandnamn. Frågan är om det hela skulle bli emottaget på ett helt annat sätt om samma manskap spelade in exakt samma låtar men kallade sig Göran och Babian-Britt istället?

Således nöjer vi oss med att konstatera att det är en grym platta, oavsett om det är en The Haunted dito eller inte.