Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

The Mommyheads
Delicate Friction, 2011
Skivbolag: Dead Frog Records
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2011-02-26
Hemsida: themommyheads.com

Det är inte varje dag man får chansen att recensera ett indieband som tydligen både är legendariskt och kult. Så är dock fallet den här dagen, när The Mommyheads nya fullängdare plockades fram ur en hög plattor. Fast vänta, The Mommyheads? Aldrig hört talas om, förutom huvudfiguren Adam Elk. Bör jag skämmas? Nåväl, med skivan följer en lång historieskildring från bildandet av bandet 1987 genom framgångar och hårda prövningar. Men ni kan säkert det här bandet bättre än jag, så låt oss hoppa fram till 2011 och skivan ”Delicate Friction”.

Redan på inledande I wanna stay blir jag irriterad, på mig själv. Hur kunde det här bandet gå mig förbi under mina mest storstilade indiepopår? Kanske för att bandet upphörde att existera mellan 1998 och 2008, men det är ingen ursäkt. Det är progressiv pop, om något sådant nu existerar. Inte världens mest avancerade musik, men med flera takt- och temposkiften på ett väldigt uppfriskande sätt. Riktigt bra öppningsspår för att väcka ytterligare intresse. På något obehagligt vis flimrar Maroon 5 förbi, men den tanken försvinner lika fort som den kom.

Gitarrspelet på andra spåret Moonlight crawl gör att jag direkt ser en länk till ett nyare band jag lyssnat betydligt mer på, Death Cab For Cutie, som tydligen också ska ha sagt sig vara inspirerade av just The Mommyheads. Samma koppling, fast i sången, finns på Courtyard. Men om inledningen av plattan kändes progressiv gör inte resten av skivan det, utan här är det mer avslappnat och stillsamt. Mer ”kött och potatis” som en god vän skulle ha sagt, att man vet vad man får utan direkta konstigheter. Det behöver definitivt inte vara något dåligt, men i det här fallet blir det lite förutsägbart. Som The Beatles om jag får svära i någon persons kyrka.

”Delicate Friction” har absolut många kvaliteter och jag älskar när band smyckar redan smarta låtar med dumgenialiska instrument som ukulele. Lika mycket uppskattar jag The Mommyheads när de gör låtar som Delicate friction och den struttiga tillika fantasiska World in reverse. Skivan är snyggt producerad och den nästan viskande bakgrundssången, också den i titelspåret, ger mig rysningar av välbehag. Men, det finns ett tudelat men. Dels finns det alltför lite spänning på skivan och den känns lite malplacerat mesig i stunder. Dels känns det för att vara 2011 helt enkelt för mycket som album gjort för 10-15 år sedan som nu plötsligen hittade ut. Därmed inte sagt att jag inte kan uppskatta det, inte alls, men i det stora hela inte mer än som bakgrundsmusik.