Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

The Grand 95
S/t, 2010
Skivbolag: Upright Bass, Downright Ugly
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-01-12
Hemsida: www.thegrand95.com

Under namnet Stagger Lee (som sedermera visade sig vara upptaget av en annan grupp) imponerade The Grand 95 på mig för några år sedan med sin country. Då var det demoformatet som gällde. Nu tar gruppen klivet in i en lite finare kostym och lösgör sitt debutalbum.

När jag behandlade demoinspelningen drog jag ganska snabbt paralleller till Deportees. Det kan man göra här också om man vill, men de är inte alls lika framträdande på den här inspelningen. Istället tycker jag att The Grand 95 hittat fram till en ganska egen stil där country-fundamenten blandas upp av en ganska god smak för popmusik. Även drag av klassisk amerikansk rockmusik vilar där någonstans i bakgrunden på ett snyggt sätt.

Men håller det genom en hel ödesmättad platta? Både ja och nej. De riktigt vassa bitarna (notera framförallt When Your Name Is Called och Dead Tracks) vittnar om att den här orkestern har mycket gott att komma med och i Andreas Eriksson har de en sångare med en röst perfekt för ändamålet. Men den här självbetitlade debuten rymmer aningen för mycket utfyllnad för att det ska kunna betraktas som ett riktigt vasst verk.

Det är emellertid ingenting man tänker på när avslutande Mama, Don't Leave Me Alone (som var med redan på demotiden) klingar ut. Det är en synnerligen snygg ballad som lämnar mig som lyssnare med ett gott sista intryck.