Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Magnolia
Falska Vägar (retro), 2010
Skivbolag: Transubstans Records
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2010-12-29
Hemsida: myspace.com/magnoliarock

Det är alltid roligt att höra svensk proggrock, speciellt när de är mer av jam- och rotrock än prettokompositioner där symfonier, operasång och gitarrmangel trängs i en temposkiftande röra.

“Falska vägar” låter riktigt bra till en början och jag tänker på Micke Ramel, det var längesedan jag hörde något så bra svenskt. Riktigt så bra är inte Magnolia, men skivan låter till en början inte dum alls och rusar iväg i ett trevligt tempo med I-Land Blues. Nästa låt ger ett smakprov på hur Magnolia låter när de är som bäst. Ett grymt jam ger goda förhoppningar, men det varar tyvärr inte särskilt länge.

Ljudet är lite snyggt löst och skramligt, dessutom har de fångat en fin live-atmosfär i soundet. Men skivan tappar desto fler minuter som spelas. Efter en bluesrockig Ta Dig Själv I Kragen, där en mysig orgel får väsa lite, blir det tråkigt ett tag med klassiska hårdrocksriff och jag blir så småningom trött på lyriken som känns svag och utan riktig känsla. Lite urvattnat att höra gamla läxor om att allt som glimmar inte är guld och rik man är egentligen fattig utan riktiga vänner. Ja, så är det visserligen.
?
Där Hemma, bryter av med sin instrumentala slagverkstunga rytmik, akustisk gitarr, fiol och kontrabas. Nästa höjdpunkt är sista låten, Förbannad Igen, även den instrumental men bättre än något annat på skivan. Jag slungas in i ett tungt jam där en Jack Casady-inspirerad bas leder väg, batteriet håller igång drivet och med ett gitarrsolo värt namnet därtill låter det som om det kunde vara en inspelning från Family Dog, 1970. Hade skivan varit av den här kalibern från början till slut hade det varit en höjdare. Vi får nöja oss med ynka fyra minuter jam för den här gången. Förhoppningsvis får vi höra mer i den här stilen av Magnolia som uppenbarligen har en hel del energi.