Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Psykakuten
S/t, 2010
Skivbolag: Border Music
Av: Eva Linde
Publicerad: 2010-10-18
Hemsida: www.lyckankommer.se/psykakuten

Psykakutens debutalbum kom ut i somras, när solen stod som högst och dagarna var som längst. Men att ta sig an deras mörka, brusiga, ibland nästan outhärdligt kollriga fast ändå otroligt vackra, distade och oförutsägbara musik, så här i höstmörkret passar mig personligen betydlig bättre.

Namnet säger mycket, Ulf Lundells sjunkande skepp på omslaget likaså. Psykakuten vill inte trivialisera eller spela lättåtkomliga. Vi är på väg rakt ner i ett bottenlöst hål och ingen vet vad som finns där att finna. Samtidigt håller duon Karolina Stenström (Steso Songs) och Henrik Svensson en profil som känns mer egensatir än bara mörk galenskap utan återvändo. Det gör dem ändå intressanta.

Det självbetitlade albumet är sammanhållet och snyggt utan att bli långtråkigt. Det enda som skaver är den svenska titeln på ett engelskspårigt album. Det inledande spåret The Day My Best Friend Died för lite tankarna till Tutankamons Starting To Appriciate och det är ändå inte en hopplös parallell. När de studsande alltmer kommersiella indiepoparna börjar kännas tjatiga är det här indiepop som känns betydligt mer mogen, nödvändig och samtidsriktig.

Det över 14 minuter långa spåret Still Knocked är ändå det spår som etsar sig fast bäst på en platta där trots allt inte mycket hänger sig kvar. Och det är det spår som bäst beskriver duon. Fast Still Knocked är mer en sinnesstämning än en låt. En del av mig hatar den, en del av mig grips djupt och jag tror det är det de vill åt. För så är livet, och vårt kaotiska inre, som Psykakuten ändå på något sätt vill illustrera. Ibland blir det så intensivt att man inte står ut, men i efterdyningarna kommer det allra starkaste fram. Och då uppskattar man varje litet brus på vägen.