Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Amazonas
Freestyle, 2010
Skivbolag: SODA (GAC)
Av: Linda Nihlén
Publicerad: 2010-10-10
Hemsida: myspace.com/amazonasswe

Bandet Amazonas är som en blandning av en inbjudande sagovärld och en mur av oljud. Skivan ”Freestyle” består av en stämningsskapande elbas, en berättande saxofon, en egensinnig rytmsektion och en stämma som låter som en tam variant av Björk.

Första spåret kastar lyssnaren rakt in i en studio med fyra musiker som glömt bort varandra – alla kör sin grej, alla vill låta mest. Ja visst hör det den experementiella genren till att musiken inte riktigt är samstämmig men att melodierna och rytmerna tillintetgör varandra är inte så charmigt. Det blir bättre dock, många av spåren börjar med långa saxofon- och basintron som osökt får fantasin att vandra till nya spännande vidder men när restrerande instrument kommer in förstörs stämningen och melodierna degraderas till brus i bakgrunden.

Det är inte det att musikerna inte är skickliga, tvärtom, sångerskan Sarah Riedel har en vackert jazzig röst och trummisen Anders Kjellberg har spännande rytmidéer, men det lämnas inget utrymme till lyssnaren. Varenda kvadratmillimeter av musiken är upptagen med ljud vilket gör skivan ganska utmattande att lyssna på. ”Freestyle” har sina höjdpunkter – till exempel låten Loose my mind som tydligt talar för sig och generellt sett spelar musikerna väldigt innerligt, men inte tillsammans. Amazonas var ursprungligen en elbas- och saxofonduo och jag skulle önska att de fortsatte så.