Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Heed
The Call, 2006
Skivbolag: Metal Heaven
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-08-08
Hemsida: heedonline.com

De flesta inom metalsvängen har väl koll på Lost Horizon? Power metalplutonen som alltid bjuder på ett gäng riktigt medryckande riff, men sedan förstör sina plattor med flåshurtiga arrangemang och tralliga fantasynummer som är käcka in absurdum. Sångaren Daniel Heiman och gitarristen Fredrik Olsson tröttnade uppenbarligen på det där jönsiga falleri fallera-stuket och hoppade av bandet. Istället bildade de heavy metalorkestern Heed.

Något annat än att snubbarna gått och tuffat till sig kan man inte säga. ”The Call” rör sig i ett betydligt tyngre landskap än vad Lost Horizon någonsin gjort. Och faktum är att den tunga omgivningen tycks passa Heimans röst betydligt bättre. Heed påminner långa stunder om Nocturnal Rites, vilket inte alls är en dum orkester att jämföras med.

Något som nämnda norrlänningar har, men som Heed saknar är dock minnesvärda låtar. Firma Heiman/Olsson med anhang kämpar frenetiskt, men mer än tungt och potent blir det aldrig. Nog för att melodier staplas på varandra, men inga av dem är så pass starka att de hänger kvar när skivan spelat färdigt (det skulle väl vara mjäkiga Enemy som är motsatsen i så fall). I längden är ”The Call” något monoton och odynamisk. Det är uppenbart att det var någon annan än dessa två herrar som komponerade trallandet i Lost Horizon.

Nu föreligger det dock så att Heed fått oförtjänt dålig kritik runt om i hårdrocksmedierna. Okej för att de inte har några direkta särskiljande drag eller överväldigande låtar. Men som skiva betraktad är ”The Call” ändå ganska medryckande. Tung heavy metal av standardmodell, men med ett band som är särdeles kompetent.