Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Nordman
Korsväg, 2010
Skivbolag: Universal
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-02-10
Hemsida: www.nordmanclub.se

En ny platta med Nordman. Det är lätt att ta fram slentriansågen på ren rutin. Ni vet, Håkan Hemlin som bara behärskar att sjunga i ett tonläge, en duo som inte förändrat en ton av sitt sound sedan början av nittiotalet trots att det var hopplöst otidsenligt redan då och texter som trots att de är skrivna i all vänlighet och med uppsåt till ett intellektuellt djup är så banalt tramsiga att det gränsar till det pinsamma.

Men så oseriösa ska vi inte vara här. För faktum är att bakom allt det där ostiga som man vid en ytlig lyssning förknippar med firma Hemlin/Wester och Nordman finns riktigt fina melodier. Vandraren var ingen enstaka lyckträff. Nordman har längs med sin brokiga karriär faktiskt levererat ett helt pärlband med riktigt fina låtar, om än förklädda i lite obekväma kostymer. ”Korsväg” är inget undantag.

Som helhet är det ett ganska umbärligt album, så är det så klart, men det har sina guldkorn. Bortser man från texterna är så väl Om gud var jag och Var inte rädd riktigt bra låtar. Om än klädda i lite överlastade arrangemang med klämmiga fioler och stämningar som luktar fejkad medeltid. När Nordman är som bäst möter hårdrock schlager på ett sätt som ni har hört hundra gånger tidigare och som är lika oemotståndligt som det är lite pinsamt.

Som helhet är det alldeles för mycket med Nordman som är lite för obekvämt för att det ska gå att tycka om det på riktigt. Kanske är det just därför det nästan uteslutande är barn som tycker att den här duon är kanonbra.