Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Flaming Lips
At war with the mystics, 2006
Skivbolag: Warner Brothers
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-06-06
Hemsida: www.flaminglips.com

Efter att ha lyssnat på inledande The Yeah Yeah Yeah Song undrar jag aningen förbryllat vad det var jag precis lyssnade på. Det repetitiva yeahyeahandet och de halvfalska körer som ligger till grund för låtstrukturen låter helt enkelt barnsligt roligt. Men är det bra? Jag vet faktiskt inte. Låten i sig är annars en ganska vacker, lagom studsig, poplåt med diverse utflippade effekter på de mest oväntade platser och tidpunkter. Wayne Cone’s alldeles lagom intetsägande röst finns det egentligen inget att säga något om, då är det mer intressant att studera de ord han väljer att använda sig av.

Flum och politik. Eller kanske är det tvärtom? Tillsammans med skivan dök det nämligen upp ett tvåsidigt ark författat av Wayne Cone själv. Första arket rör mest varför skivan kom till, med en hel del politiska utsvävningar, medan det andra arket fungerar som själva nyckeln till skivan. Små anekdoter rörande tillkomsten av varje låt varvas med Wayne Cone´s egna tolkningar av texterna. The Yeah Yeah Yeah Song är i grund och botten en känga åt Bushadministrationen, makt i fel händer kan leda till katastrof. Frågan vi alla borde ställa oss enligt Cone är vad vi själva skulle göra om vi hamnade i ett sådant läge?

Nog för att det ibland kan vara bra med lite bakgrundsinformation, men i det här fallet hjälper det mig inte alls. Det är ytterst klurigt att definiera ”At War With The Mysctics”. Låtarna spretar åt alla möjliga håll. Ibland är det lagom klämkäckt som i ovan nämnda The Yeah Yeah Song och ibland blir det mer avskalat och allvarsamt som i till exempel The Sound Of Failure. Något som ändå präglar skivan är den totala leklusten och oförutsägbarheten, Flaming Lips framstår som någon variant av det moderna proggbandet, mycket psykedelia och viktiga budskap fast i en mer fräsch tappning.

Orkar man jobba med skivan, ge den tid som den faktiskt kräver, blir ”At War With The Mystics” en ganska trevlig upplevelse, men kanske inget som lämnar några bestående spår. Inte mer än ett leende varje gång jag kommer på mig med att tänka på ett visst repetitivt yeayeayeanade…