Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Diablo Swing Orchestra
Sing along songs for the damned & delirious, 2009
Skivbolag: Ascendance Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-09-23
Hemsida: myspace.com/diabloswingorchestra

Om Diablo Swing Orchestra blev beskyllda för att låta lite för mycket som ett vanligt operametalband på debuten ”The Butchers Ballroom” är det en stämpel de effektivt plockar bort med ”Sing along songs for the damned & delirious”. Här har orkestern istället tagit fasta på sina mest utflippade uttryck, dem som gjorde exempelvis Balrog Boogie till en så utsökt låt på debuten och presterar en platta som är så väl dyngsvår att ta till sig som hänförande.

Metal är förstås fortfarande det bärande grundfundamentet, men utöver det är plattan snarast ett svårgreppbart skådespel. En burlesk varieté där dvärgar, operasångerskor, fakirer och mängder av mentalt rubbade individer slåss om utrymmet. Bildligt talat förstås. Diablo Swing Orchestra är teatrala så det förslår och några regelrätta låtar kan man egentligen inte tala om. Här är det burleska bitar som kopplas ihop utan till synes logiska anledningar. Moulin Rouge kan slänga sig i väggen, Marilyn Mansons mOBSCENE-video är en fis i rymden i jämförelse.

Mr Manson och hans musik är annars ett bra riktmärke för de musikaliska partier som faktiskt har någon form av fast grund under fötterna. Tyngden i riffandet och den statiska känsla som gärna smög sig in kring ”Mechanical Animals” finns även här. Men allt är relativt. När Lucy fears the morning star avslutas med blås uppbackat av rytmiskt trummande får jag intrycket av ett Seventribe på spansk solsemester. Det går helt enkelt inte att sätta ner fingret fullt ut någonstans.

Aldrig tidigare har nog ett klyschigt utlåtande som att ”det här ska höras inte beskrivas” passat så utomordentligt utmärkt. Lika väl är jag fullständigt övertygad om att ni kommer att intresseras av den här skivan. Precis lika säkert som att ytterst få kommer att tycka om den rakt igenom.