Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Diablo Swing Orchestra
The butchers ballroom, 2006
Skivbolag: Gillioutine Grooves
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-11-07
Hemsida: www.diabloswing.com

Inledningen med Balrog Boogie är minst sagt intressant. Det är cabaret och kostymdrama i dramatisk skrud, rysk romantik och burlesk teaterunderhållning i samma andetag. Rock n’ roll goes opera goes musikal och Aristocats på samma gång och det svänger något våldsamt. Diablo Swing Orchestra lyckas omedelbart fånga sin oinvigde lyssnares intresse.

Vad gruppen i stort handlar om är att låta rock n’ roll och en tämligen snäll variant av metal möta opera. Gesterna är stora och dramatiken minst sagt storslagen. Som om någon gjort opera av någon av Shakespeares mest dekadenta dramer och hyrt in ett rockband istället för en orkester. Det är lika spexigt som stormande burleskt.

Diablo Swing Orchestra spelar oerhört precist. Med klinisk precision låter de sina hårda rocktakter styra vägen vokalissan Annlouice Lögdlund vandrar. Och där snackar vi pampig opera med tonsteg vi vanliga dödliga inte ens kan drömma om att nå upp till. Utöver en vanlig rocksättning släpper orkestern, förutom några gästspel med märkliga instrument, dessutom fram cellisten Johannes Bergion som gör sitt för att sätta piff på den annorlunda musikföreställningen.

Som koncept gillar jag ”The Butchers Ballroom” förbehållslöst. Greppet att låta så annorlunda musikaliska stilar mötas i ett dramatiskt, nästan smaklöst svulstigt, arrangemang är både nyskapande och intressant. Lägg därtill en lång rad ytterst passande låttitlar, som Pink noise waltz, Wedding march for a bullet och Porcelain Judas och triumfen borde vara i hamn.

Men, riktigt så glatt är det inte. När Diablo Swing Orchestra får ihop sitt dramatiska koncept, som i Balrog Boogie och ett par bitar till, är det alldeles lysande. Men allt för många spår är bara ett simpelt möte mellan metal och opera, som ett mindre storslaget Nightwish och då engagerar ”The Butchers Ballroom” inget vidare. Ensemblen behöver verkligen cabaret och de mörka musikalinslagen i sin musik för att den ska kännas riktigt angelägen. Därför är den här plattan en väldigt ojämn bekantskap som pendlar mellan att vara lysande och slentrianmässigt tråkig.