Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Ismael
S/t, 2009
Skivbolag: Viskningar och vrål
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-06-14
Hemsida: www.ismael.nu

Det är helt okej. Klart att det är helt okej. Bitvis faktiskt riktigt bra, men är Ismaels poppigt mjuka rockmusik verkligen vad vi vill ha idag, när så gott som alla barriärer krossats inom musikens domäner?

Jag ska gå direkt på kärnan. Det finns en sak som gör att jag har problem med Ismael och trions musik. Det är att den är alldeles för ofarlig. Lite för snäll och lite för vuxet uppfostrad. På det självbetitlade debutalbumet finns inget som river, sliter och klöser, inte ens något som skaver och irriterar en aning. Istället ligger allt prydligt och duktigt tillrättalagt som strumpor i lådan hos en alldeles för pedantisk medelålders man.

Med det sagt kan jag förstås inte neka till att Ismael är en trio med kvaliteter. Jag skulle ljuga om jag hävdade något som helst annat än att jag periodvis tycker att den här skivan är riktigt bra. Likt en skönsjungande Olle Ljungström bjuder bandledaren David Bjerlund på välformulerade, svenska texter till musik som är minst lika mycket pop som rock. Det är reflekterande men aldrig insnöat och gubbigt utan att det blir helt töntigt. Staffan Hellstrand i ett slöare tempo skulle också kunna vara en referens om vi nu nödvändigtvis ska svänga oss med sådana.

I Nytt hjärta är Ismael rent av inne och lånar i de boxar som blev över när Thåström tagit med sig det bästa från Imperiet för att skriva ”Skebokvarnsv. 209”. Men det är en lightversion som känns lite för tandlös för sitt eget bästa och då är vi tillbaka till kärnfrågan igen. Ismael är lite för snälla för att det ska vara riktigt hållbart i längden.