Joyzine

[stäng]

Recension - Demo

Solity
Live to serve, Serve to die
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-05-25
Hemsida: www.solity.se

”Bra för sin ålder” är ett uttryck som inte borde få finnas. Antingen är man väl bra eller så är man det inte, inte sant? Ändå är det just den frasen som dyker upp i skallen på mig när jag ska beskriva Solity. Gänget består av killar födda mellan 1988 och 1991. Ni vet åldern där man tycker det är smart att låna sin morsas mail för att skicka uppskattande mail om sig själva och har en naiv övertro på allt som har med den egna musiken att göra. Sett ur en sådan synvinkel är de riktigt bra, ur ett rent krasst perspektiv med världen som referensram lämnar ”Live to serve, Serve to die” ganska mycket ytterligare att önska. Således, Solity är ”bra för sin ålder”.

Melodiös, smygthrashig metal är ingen lätt genre att ge sig på, men dessa gossar är överraskande skickliga instrumentalister. Egentligen är det bara sångaren Jonas Flink som svajar lite. Snarare för att han försöker låta tuffare än vad han i själva verket är än för att han saknar en duktiga pipa. Solity har förutsättningar att leverera inom det gebit de vigt sitt musicerande åt.

Men det är här åldersaspekten spelar in. Orkestern är inte närmelsevis torr nog bakom öronen för att veta när en låt är bra och när det är dags för en redig skopa kill your darlings. Titelspåret är det bästa exemplet. Det är inget fel på beståndsdelarna i sig, men Solity staplar och bygger och pusslar tills det är en ogenomtränglig koloss utan någon som helst finess. Det omdömet gäller samtliga låtar på den här annars föredömligt ljudande demon (inte så konstigt kanske med tanke på att musiken förevigats i Berno Studio i Malmö).

Hade ungtupparna bara kunnat skriva bra låtar hade jag förmodligen suttit här med ett nöjt flin, för snygga partier saknas inte. Nu sitter jag dock snarare och brottas med skammen över att jag använt ett uttryck som jag egentligen bara tycker är korkat.