Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Norma
Book Of Norma, 2008
Skivbolag: Novoton
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-04-08
Hemsida: myspace.com/theamazingnorma

Norma är en trio sprungen från Hägersten, eller Stockholm för att hårddra. Ett enligt pressmeddelandet rätt pretentiöst band, som liksom de flesta band har ett skivbolag som lyckas vara än mer pretentiöst i pressmeddelanden. En debutskiva som rent utseendemässigt ger aningar om hur musiken faktiskt låter.

Musiken låter dessutom precis i linje med aningarna, vilket inte alls bör ses som något negativt. Ytterst kontrollerat oväsen, är väl vad detta i delar skulle kunna beskrivas som. Kontrollerat och dessutom riktigt bra emellanåt. Som i nio minuter långa Evelyn där bandet faktiskt låter mycket som så ofta fantastiska Silverbullit. Ettriga, energiska gitarr- och syntmattorna, samt en likväl dov som ljus sång som ligger någonstans under. Trumpeter bara förstärker ett redan härligt psykadeliskt sound, som får nio minuter att inte alls upplevas som särskilt lång tid. Syntarna med tillhörande sång i You go, we follow ger liknande Silverbullit-vibbar.

Ljudlandskapen är ofta drömska, av lika delar vackra- som mardrömmar. It will last är en sådan låt. En låt som inte vet om den ska appellera de varmasta tankar eller de av mest obehag. Suggestivt är det hursomhelst, liksom i de flesta låtar, med dragningar åt vad som passande skulle ackompanjera filmiska verk av David Lynch-karaktär. Då låter det verkligen inte som en trio, utan som ett betydligt mer omfattande band. Sången placerar sig genomgående under ljudlagren och kan uppfattas väl otydlig, men det är inget som stör utan snarare blir en effekt bredvid andra. Sedan finns spår som sett till helheten blir obetydliga och ointressanta. Som Desperate times, som bara känns... ja, riktigt, riktigt trist.

”Book Of Norma” är en skiva jag har något svårt att förhålla mig till. Inledningsvis, vid första genomlyssningen, är det ingalunda tlltalande, segt och i stunder rent av ansträngande. Men det är en skiva som växer helt klart, även om den också senare är bitvis alltför sömnig och enformig i helhet för att bli riktigt tilltalande. Men det är en skiva som i längden landar på plus och lovar mer inför bandets fortsättning. Kan de fortsätta att slipa sitt sound och kanske framför allt delmomenten, såsom tempot förslagsvis, kan det bli riktigt intressant och, inte att förminska, därtill en riktigt bra liveupplevelse.