Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

One Man Army & The Undead Quartet
Grim Tales, 2008
Skivbolag: Massacre Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-10-24
Hemsida: www.onemanarmy.tv

När One Man Army & The Undead Quartet var precis färska och hade spelat in men ännu inte släppt debutalbumet ”21st Century Killing Machine” var frontmannen Johan Lindstrand eld och lågor. I två separata intervjuer berättade han för mig hur otroligt grymt det var att ligga på ett så inflytelserikt och resursstarkt skivbolag som Nuclear Blast. Prioriteten var hög och Lindstrand med bandmedlemmar var fast beslutna att jobba stenhårt och bjuda tillbaka.

När det nu är dags för album nummer tre – ”Grim Tales” – står det plötsligt Massacre på skivbolagsetiketten. Nuclear Blast har licensierat ut släppet och OMA&TUQ har fått känna på den bistra verkligheten. Säljer man inte tillräckligt finns ingen återvändo och prioriteten är inte alls lika hög längre.

Men jag tror ändå inte att det bara är medelmåttiga försäljningssiffror som är orsaken till att Nuclear Blast sakta men säkert börjat fasa ut gruppen. Jag förutsätter att de precis som jag hör en grupp som inte tycks kunna utvecklas när de lyssnar på ”Grim Tales” och därför väljer att kapa banden redan nu.

Plattan bjuder på samma stenhårt thrashande dödsvariant som de två tidigare ansträngningarna (förutom debuten även ”Error in Evolution”). En aning mer bekväm än på förstlingsverket givetvis, men ändå med precis samma problem. OMA&TUQ manglar kompakt, hårt och imponerande, men materialet puttrar på tomgång. Det är samma grej om och om igen och inga låtar särskiljer sig. Envetet tugg i alla ära, men det håller inte för att göra en orkester intressant genom tre hela fullängdare.

Nu tycker jag förstås att ”Grim Tales” är en ganska bra platta, men så var det också länge sedan jag lyssnade på de gamla vaxen. Att stångas mot dunderkompakt metalmangel är bara kul en stund om ingenting överraskar.

Jo en sak överraskar faktiskt. Cursed by the knife inleds med textraderna ”Are you ready? Are you ready? One, two, three, four Kill!”. Det är så lökigt att jag skäms för mig själv när jag lyssnar. Nog för att Johan Lindstrand – vars sånginsats som vanligt är lysande – gärna uppehåller sig kring klyschiga metaltexter, men där vet jag faktiskt inte vad han tänkte på.