Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Bloodbath
The Wacken Carnage (CD & DVD), 2008
Skivbolag: Peaceville
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-07-01
Hemsida: www.bloodbath.biz

Det är inte många som får äran (och ännu färre som verkligen skulle lyckas med det) att spela in så väl livecd som dvd under sin allra första spelning. Men så är ju Bloodbath en extraordinär allstarakt också. ”The Wacken Carnage” fångar orkesterns allra första liveframträdande någonsin, detta – som titeln antyder – på renommerade tyska festivalen Wacken. Men inte nog med det, det är samtidigt sångaren Mikael Åkerfeldt och gitarristen Dan Swanös enda spelningar med bandet. Exklusivt värre.

Liveskivan och dvdversionen innehåller exakt samma saker. Spelningen rakt upp och ner, 12 låtar gammeldöds av prima märke framförda mer än prickfritt. Det är inga krusiduller, men heller inget extra. Det enda som skiljer dem åt – bortsett från en så given sak som bilden – är att ljudmixen på dvdskivan är lite sämre. När lugnt övergår i ös uppstår ofta kontrastsmällar vilket är lite synd.

Annars är Bloodbath, premiären till trots, en väloljad livemaskin. Att de är spelskickliga herrar visste vi, men de för sig även mycket väl på scenen, i alla fall de flesta av dem. Åkerfeldt levererar stort sångmässigt och ser skönt plågad ut, Anders Nyström kan varenda tuff pose och Dan Swanö ser ut som ett psykfall som när som helst skulle kunna gå bärsärk. Härlig inlevelse! Martin Axenrot sliter som ett djur bakom batteriet och egentligen är det bara Jonas Renkse som helt saknar karisma. Som en stelare Björler-broder står han hela spelningen med håret i ansiktet och blicken fastnaglad på sin bas.

Bloodbath blandar och ger från sina plattor och slår som allra hårdast i Soul Evisceration och Like fire. Musikaliskt finns inte så mycket mer att önska. Att det tillslut blir en aning enformigt är ofrånkomligt, det är liksom Bloodbaths pryl. Att betyget ramlar ner ett pinnhål beror emellertid på två andra faktorer. Dels är dvd-delen (som vanligt i metalsammanhang) en aning stötigt klippt. Slowmotionpartier på headbangande bandmedlemmar mitt i låtarna och ovanifrånbilder på tunnhåriga tyskar som ihärdigt viftar med horntecknet gör inget vidare intryck.

Och så har vi återigen Åkerfeldt. Precis som i hans ordinarie konstellation Opeth levererar han stort sångmässigt, men mellan låtarna är han ingen större talare. Visst är det kul när han tvingar publiken att svara honom med growlröst, men inte femte gången han gör det. Lite mer variation och något vettigt att säga hade inte skadat. Men jag antar att Åkerfeldt låter musiken tala. Bloodbath har lyxen att kunna göra det.