Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Sofia
Search & Destroy, 2008
Skivbolag: Wild Kingdom
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-05-26
Hemsida: www.searchanddestroy.se

Man kan göra det lätt för sig och avfärda Sofia Allard och hennes ”Search & Destroy” som ännu en ansträngning i en populär genre. Efter Hellsongs breda genomslag verkar det ju som om precis alla vill vara med och tolka ett hårt musikarv på soft vis. Men samtidigt händer det något speciellt i mötet mellan hårdföra texter och väna kvinnoröster och ”Search & Destroy” är väl värd lite uppmärksamhet.

Avstamp har Sofia och vapendragaren Carl-Michael Herlöfsson gjort i punken med namn som Ramones och The Clash, men de ramlar ganska omgående vidare till ökenrock, heavy metal och psykedelia. Den ena klassikern efter den andra läggs upp och dissekeras. För er som inte begripet det ännu, ”Search & Destroy” är ett regelrätt coveralbum.

Där exempelvis Hellsongs gör akustisk pop av hårda föregångare är Sofia lite tuffare. Låtarna plockas förvisso ner till lugna ballader, men byggs upp av intensivt skavande elektronik och syntetiska tongångar. Det skapar en viss känsla, men leder på sina ställen också till att det blir en aning platt. Att byta en organisk gitarr mot en kylig dator är lättare sagt än gjort.

Som sångerska är hon sval och sjunger i ett tonläge någonstans mittemellan Maia Hirasawa och Sara Rumar. Bitvis låter hon en gnutta nonchalant, som den där bruden som obekymrat leker med dina känslor. Det passar utmärkt till det här materialet. Även om hon gör en helt ny grej av de gamla hårdingarna finns dess själva essens kvar i sången och rösten. Väldigt snyggt faktiskt.

Som alltid med coverplattor finns förstås toppar och dalar. Thin Lizzy-klassikern Boys are back in town som är fullkomligt vedervärdig i original är riktigt bra i händerna på Sofia. Likaså gör hon godis av Queens of the stone age-hiten No one knows och får mig att smälta när hon tar Heart shaped box ur händerna på Curt Kobain och hans Nirvana. Men ändå ligger känslan där och gnager. ”Search & Destroy” är en platta som man lyssnar på några gånger och tycker är småkul, men den lär inte ha någon vidare livslängd.