Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Stupidity
I need you… like a hole in my head, 2008
Skivbolag: Go Fast Records
Av: Mattias Hjelm
Publicerad: 2008-05-07
Hemsida: www.stupidity.se

Det första jag gjorde när jag såg Stupiditys skiva, var att brista ut i ett förvirrat skratt. Omslaget kändes så passé och 80-tal, att jag genast blev intresserad av musiken. Det är dock tveksamt om det var så formgivaren tänkte när han/hon gjorde layouten. En röd sportbil som för tankarna till en äldre Bond-film, tre män i medelåldern som försöker se lite småhårda ut – en gör till och med misstaget att röka en cigarett på bild – och en blondin som visar upp ett mystiskt leende i kontrast till herrarna. Allt utan utsmyckningar och detaljer som kan sätta igång fantasin. Där satt den! NOT!

Musiken då? Jodå! Den är stundvis riktigt kul och ösig. Det handlar om någon sorts primitiv rock med starka inslag av engelsk punk, en dos rhythm´n´blues och lite klassisk rock´n´roll. Det är mycket treackordsvarianter och enkla repetitiva refränger. Det funkar säkert för en ganska stor publik men särskilt nyskapande är det knappast. Låtar som Walking Away Now har en klart fungerande och sättande refräng som säkert kommer att få Stupiditys publik att sjunga med. Hiten är antagligen Sometimes Good Guys Don't Wear White som framför allt har en riktigt bra versslinga som känns genomarbetad och färdig.

Jag uppskattar stort att Stupidity haft den goda smaken att hålla låtarna korta. Intensiteten släpper inte någon gång under snittet på ungefär tre minuter, vilket är ett tecken på att gänget tänkt till i arrangemangen. Detta gör också att jag tror Stupidity kan vara kul att se live… fullt ös och sen gonatt. Enligt bandets Myspace-sida har de en rätt omfattande USA-turné framför sig. Jag hoppas verkligen att den blir givande!

Att Stupidity inspirerats av andra är helt uppenbart och de lånar även rätt friskt. Riffet i förstalåten Too bad har mycket av The Hives Two-Timing Touch and Broken Bones i sig. Jag vet inte om det är avsiktligt eller bara en tillfällighet. Däremot måste blåsriffet i slutet av Out of Bounds vara direkt kopierat från soundtracket till Blues Brothers. Inte för att Belushi och pojkarna var först med detta, men det är lite på det sättet över hela Stupiditys platta. Den känns inte riktigt så originell som jag önskar. Många hade nog gett plattan ett snäpp högre på betygsskalan, men från min sida blir det en trea.