Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Doktor Kosmos
Hallå?, 2008
Skivbolag: Nons
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-04-08
Hemsida: www.doktorkosmos.nu

Doktor Kosmos har alltid handlat lika mycket om Uje Brandelius finurliga texter med bubblande kritik av omgivningen som den synthbestyckade gladpop de lirar. Men nu får det vara nog. Gruppen har tröttnat på att publiken missar budskapet och bara ser dem som en tokrolig orkester. I Doktor Kosmos skriver ett öppet brev till sina fans höjer de långfingret i luften och ber dem som inte fattar att fara och flyga. ”Ni kan pissa pappa på pungen/Ni kan skita mamma i munnen/Vi vill inte mer veta av er/Vi vill inte längre ha kvar er”. Ord och inga visor.

Det är klart förståeligt att gruppen tycker att det är tråkigt att inte bli tagna på allvar när deras texter i grund och botten är väldigt politiskt medvetna. Men i mångt och mycket har de enbart sig själva att skylla. Så väl text som musikmässigt har gruppen alltid haft en ganska lättsam utstrålning och gör man temaplattor med inslag av franska punkare, högstadiekompisar och någon som heter Stjärn-Jerry samtidigt som man tar astrologiska artistnamn kan det inte gå på så många andra sätt. Dessutom är det ju ett faktum att gruppen faktiskt blir ganska torftig när de vill tala allvar med sin publik. Småspelningarna i början av 00-talet var fenomenala uppvisningar i galenskap, men när gruppen för några år sedan med en aning allvarligare framtoning klev upp på större festivalscener var det bara trist.

Därför är det ganska lustigt att behållningen med ”Hallå?” är texterna. Plattan är smygande självbiografisk och handlar om hur bandet gigar, festar och funderar över sin framtid och Uje Brandelius har hittat en perfekt ton. Här är han fortfarande finurligt rolig samtidigt som budskapet är svårt att missa. Utan de underfundiga vardagsfilosofierna hade Doktor Kosmos inte varit särskilt mycket.

Men musikaliskt har bandet inte berört på riktigt sedan fenomenala ”Evas Story” från 2000. ”Hallå?” bjuder i grunden på den popmusik som alltid varit gruppens signum, men kraften har tagit slut. På den här skivan finns några vassa bitar, Doktor Kosmos spelar på Pepsifestivalen, Doktor Kosmos lägger upp en mediestrategi och Doktor Kosmos är på fest hos Micke Lundgrens tjej, men alldeles för många låtar saknar de skarpa kanter som tidigare talat för bandet. Det experimenteras med några rockigare gitarrer och de välkomnande synthslingorna som trots allt fortfarande finns där förpassas till bakgrunden.

Det är inte alls dåligt, men långt ifrån så intressant som Doktor Kosmos kan vara i sina förnämaste stunder. Det var förvisso längesedan Miss Universum lämnade skutan, men hon saknas fortfarande. Twiggy Pop sjunger nämligen inget vidare. När det ändå är självbiografiskt hade en låt som Doktor Kosmos funderar på att tvinga Twiggy Pop till sånglektioner lätt platsat på plattan. Men det är möjligt att ”Hallå?” är en medveten strategi. Med en något tristare musikalisk framtoning kanske det bara är de som verkligen bryr sig om budskapet som stannar kvar?