Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Radiohead
In Rainbows, 2007
Skivbolag: XL Recordings
Av: Johannes Ådén
Publicerad: 2008-03-11
Hemsida: www.radiohead.com

Jag vet inte hur länge jag har skjutit upp den här recensionen, av diverse olika anledningar. När jag blev påmind av redaktör Micke tog jag tag i saken och bestämde mig för att berätta min historia. Här kommer den, ”exklusivt för Joyzines läsare” som det hade stått om vi var ute efter sensationsjournalistik.

”In Rainbows”, Radioheads sjunde album, var en av förra årets stora snackisar inom musikbranschen. Dels på grund av hur albumet egentligen skulle låta, men mestadels på grund av avsaknaden av EMI bakom sig; man valde att släppa albumet själva, som nedladdning på sin hemsida, där folk själva fick betala vad de ville för albumet (allt det där vet ni redan om).

Plattan är det mest direkta som Radiohead har gjort sedan debuten ”Pablo Honey” och uppföljaren ”The Bends”, vilket genast fick mig att hylla den över allt annat och länge såg den ut att kunna komma först på min årsbästalista. Som tur var gjorde den inte det, men knep ändå en plats bland de 12 främsta, något som i efterhand bör revideras. För ”In Rainbows” är precis tvärtemot mästerverk som ”The Bends” och ”OK Computer”; ”In Rainbows” tar tag i lyssnaren direkt medan de två andra kräver många genomlyssningar innan de tränger in i hjärnan, vilket medför att ”In Rainbows” inte går att lyssna på flera månader i rad utan att tröttna på det. Tyvärr.

”Vadå då, hur många album går att lyssna på flera månader i rad utan att de blir tråkiga?” tänker du. Visst, det är inte många, men Radiohead är ett av de band som verkligen kan leverera något sådant. Vad är det då som är fel på ”In Rainbows”? Jag tror att det lättaste, men samtidigt mest adekvata svaret är brist på bra låtar. Även om All I Need är det vackraste de har gjort sedan Black Star på ”The Bends” är det i övrigt magert med låtar som man vill skrika ”faaaan vad bra” till.

Egentligen borde jag inte vara förvånad. De flesta med ett större musikintresse än genomsnittet vet att de låtar som sätter sig direkt ofta tjatas ut och blir sämre och sämre tills de tillslut inte går att lyssna på längre. När en låt får jobba sig in i hjärtat/hjärnan/någon annan del av kroppen, det är då den kan stanna kvar. (Undantaget som bekräftar regeln är Common People med Pulp, en av de bästa låtar jag har hört. Jag var kanske 10 när jag hörde den första gången och trots att jag inte förstod vad Jarvis Cocker sjöng blev jag helt till mig. Enda skillnaden idag är att jag förstår vilken genialisk textförfattare den där Jarvis är.)

”In Rainbows” hade fungerat bättre att höra tre-fyra gånger istället för trettio-fyrtio. Synd på ett så fint band.

Relaterat

Årets bästa 2011 enligt Joyzine.se
Det bästa från 00-talet

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

L, 2009-04-08 10:02:25 (78.69.25.154)

Var nog bland dom recensioner jag läst. In Rainbows är den vackraste skiva jag någonsin hört, och är defenitivt ingen skiva som får en att fastna direk. Men det är därimot The Bends och Ok Computer. Jämnare skiva än den här finns inte. Så vacker.

g, 2008-03-19 11:57:29 (213.89.201.136)

Håller inte alls med om att det här är en platta som direkt tar tag i lyssnaren. Det är inte det som är skillnaden mellan "In Rainbows" och mästerverken "OK Computer" och framförallt "Hail To The Thief". Skillnaden är enkel - "In Rainbows" innehåller inte lika bra låtar som föregående nämna album. Och.. off the record. Om ni vill ha en skiva som tar tag i lyssnaren direkt - kolla in The Enemy. Debuten heter "We'll Live And Die In These Towns"

Floreie, 2008-03-19 11:22:44 (85.224.146.190)

Det har verkligen blivit en recensionssjuka att hela texter binds upp kring vad mängden genomlyssningar gör med en skiva. "...hade fungerat bättre att höra tre-fyra gånger istället för trettio-fyrtio". Ja, vilken skiva gäller inte det? Kan inte påminna mig nåt jag hört som låter bättre tionde gången än när det snurrade på tredje varvet. Sånt som inte är bra efter fem genomlyssningar är inte bättre efter femtio. men, visst. Lyssna ni ytterligare åttio gånger på det här urvattnade skräpet så kanske ni till slut kommer fram till att det trots allt är tippen toppen... Vågar bara inte tänka på alla plattor ni inte haft tid att lyssna på under tiden.