Joyzine

[stäng]

Recension - Demo

Everett Parker
Alive and Dusty
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-02-02
Hemsida: www.myspace.com/everettparker

Att nämna beat-poeter, roots och amerikansk folkmusik i en och samma mening är att sätta ribban högt. Varför? För att ska man ha något att komma med måste det vara riktigt bra, risken att falla i glömska på en ynka sekund är annars överväldigande. Everett Parker, även känd som Daniel Börjesson från Borås, kommer jag att komma ihåg av många olika anledningar. En av dem kommer från de gånger jag träffat honom i verkligheten, kanske inte så mycket mötet i sig utan omständigheterna som de skedde under.

En gång var när jag var iväg och spelade med bandet på café Parkaden i Borås. Daniel hade hand om tekniken på något sätt om jag inte minns fel. Ett av banden som spelade den kvällen hängde upp en tysk flagga som backdrop, inte för att någon verkade bry sig, de få själar som letat sig dit den kvällen spelade hellre tv-spel än lyssnade på banden som spelade. Men Daniel var schysst. Nästa gång vi träffades var under liknande omständigheter. Spelning med bandet i Ulricehamn, den här gången på Sjuhäradsfestivalen med Parkaden-teamet som scenvärdar. Ingen hit där heller är jag rädd, vad är det med Sjuhäradsregionen och musikliv? De verkar inte gå särskilt bra ihop. Men Daniel var schysst.

Därför är jag villrådig när det kommer till Börjessons alter ego, Everett Parker. De må vara beat-poeter, roots och amerikansk folkmusik, men det är inte särskilt bra. Börjesson låter tidvis mer som en gammal alkoholiserad irländare än förmodligen tilltänkt mellanvästerncowboysare. Låt mig säga så här, det låter taget. Därför låter sången ansträngd och mer som en bluff än något annat. Men då kommer frågan, ska jag stirra mig blind på formatet eller ska jag koncentrera mig på innehållet? Börjesson kanske skriver det bäst själv när han skriver, ”Det handlar om en enda sak: Jag har någonting att säga”.

Men då måste man höra vad som sägs. Vilket är svårt när man försöker koncentrera sig på att tänka bort känslan av irritation som kommer efter varje stavelse (jag vet att texterna finns i konvolutet, men det är inte det som är poängen). Jag kanske också luras av att jag faktiskt vet hur karln ser ut. En ledtråd, han ser inte ut som en gammal alkoholiserad irländare som egentligen vill vara en mellanvästerncowboysare. Rösten passar inte personen. Jag är ledsen Daniel Börjesson, om du har något att säga rekommenderar jag att du skriver en bok.