[stäng]

Ryan Bingham Mescalito, 2007 Skivbolag: Lost Highway Av: Johannes Ådén Publicerad: 2008-01-07 Hemsida: www.binghammusic.com

---

Vi kan börja med ett enkelt konstaterande: ens uppfattning om musik förändras mycket beroende på vilket humör, vilket sammanhang och vilken plats man befinner sig på under själva lyssnandet. De två första gångerna jag lyssnade på ”Mescalito” var jag trött, sur, långt borta från min sköna säng och tvungen att lyssna i hörlurar. Jag avfärdade musiken lättvindigt och det jag skrev i mitt block verkar en aning tonårsnaivt när jag läser det nu i efterhand. Jag hade i mitt huvud redan börjat såga Ryan Binghams debutalbum längs med fotknölarna när jag, i hemmets lugna vrå, lyssnade några fler gånger. Jag var lugn, pigg, glad och kunde lyssna på full volym i min stereoanläggning. Det var då det började träda fram; bitvis vackra, utlämnande och storslagna berättelser från den amerikanska södern.

Ryan Bingham är bara 25 år men låter som att han är 50, både beroende på texter men även hans raspiga röst. Hur mycket som är sant av hans berättelser om en-dollar-per-dag-jobb och familjens eviga kringflackande låter jag vara osagt, men det är helt klart gripande, när det inte blir för mycket ”tyck-synd-om-mig”-mentalitet. Jag har hört det så många gånger förut att jag borde kräkas, men trots det ser jag någonting i Ryan. Vad det är kan jag inte definiera närmare. Musikaliskt är det traditionellt med stålsträngad gitarr, slide guitar, banjo, handklapp, mandolin, kontrabas, you name it. Bakåtsträvande? Lite. Vackert? På sina ställen. Allra vackrast blir det i For What It’s Worth, då Ryan slår på stora trumman (bokstavligt talat) och låter den riviga rösten löpa energilinan ut.

Skivan har två stora nackdelar. Nackdel 1: Ryan sjunger på spanska i Boracho Station. Det var inte ens okej 1970 när Feliz Navidad gjordes av puertoricanen José Feliciano (med tanke på att jullåtar är en kategori för sig där folk köper vilken smörja som helst är det ännu mindre okej för Bingham att göra det. Visst kan det vara fint att visa var rötterna finns, men det går inte hem hos mig.). Nackdel 2: Sist på skivan ligger Best Of Me, ett dolt spår. Dolt spår? 2007?! Det var okej 1998 när Markoolio gjorde det, men med tanke på att Emilia vann en Grammis för årets låt det året, ni vet Big, big world, så kanske inte det säger så mycket.

Gott folk, blev det en totalsågning ändå? Nej, bara en halvsågning i mitt tycke. Knappt hälften av låtarna känns som något att lägga till i en spellista, resten kan slängas ut genom närmsta fönster.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg: