Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Candlemass
20 Year Anniversary Party (DVD), 2007
Skivbolag: Peaceville
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-12-30
Hemsida: www.candlemass.se

Är man ett mångårigt Candlemass-fan finns egentligen inget försvar till att inte införskaffa den här omkring tre timmar långa nostalgiföreställningen. Platsen var Kolingsborg i Stockholm den sista mars i år och Candlemass stod på scen inte bara för att fira tjugo år som band och för att introducera sin nya sångare, utan även för att ge de lojala fansen något utöver det vanliga. På scen tillsammans med bandet stod inte bara nyrekryterade Robert Lowe, utan även celebra gäster som Mikael Åkerfeldt (Opeth), Mats Levén (Krux) och JB från Grand Magus. Men framförallt de gamla klassiska sångarna Tomas Vikström och Johan Längquist.

Givetvis är det en laddad stämning som råder. Längquist, som sjöng på klassiska ”Epicus Doomicus Metallicus”, står (enligt uppgift) på scen för allra första gången och nervositeten sitter som en aura omkring honom, ändå levererar han på ett imponerande sätt. Vassast är dock scenproffset Levén och Åkerfeldt som gör At the gallows end till en välljudande dödsviskning. Tomas Vikström som inte sysslat särskilt mycket med hårdrock de senaste åren har förvisso en utmärkt röst i behåll, men karln spelar luftgitarr konstant. Det finns inget så outsägligt töntigt som vuxna karlar spelandes luftgitarr. Jag skäms ögonen ur mig framför teveburken.

Uppenbarligen måste man se ut som en clown för att få fronta Candlemass i modern tid. Den gallskrikande fettklumpen till fejkmunk Messiah Marcolin entledigades och in kommer här istället tunnhårigt långhåriga Robert Lowe. Att han ser ganska lustig ut fungerar dock utmärkt i kontrast till det i övrigt ganska mossiga gubbgänget och rösten är precis som hos flera av de andra herrarna som sjunger under kvällen utmärkt. Men så börjar han spela luftgitarr…det röda kortet åker i luften.

Ändå, är du ett inbitet Candlemass-fan är det här sättet att göra upp med sin historia (Marcolin exkluderad, relationen till honom är väl minst sagt frostig) något du verkligen vill se gruppen genomföra. För er andra som likt undertecknad har respekt för gruppen men aldrig utvecklat någon kärleksrelation är två timmars konsert en aning mastigt. Söldoom i all ära, men det är glädjen sångarna utstrålar som är den största behållningen.

Som bonus kommer en femtio minuter lång film som väl ska föreställa backstagedokumentär men som är erbarmligt dåligt gjord. Ett band av Candlemass dignitet borde ha råd att anlita någon som i alla fall kan lite om video- och dokumentärskapande. Har ingen en fjortonårig son ens? Klipp- och filmmässigt är det en katastrof. Det finns en poäng med att inkludera filmsekvenser där det blir fel, där intervjuaren försöker ragga tag i intervjuoffer och kallprata, men inte om de gör att det framställer filmskaparna i sämre dager! Att filma i beckmörker utan extern belysning är också en god idé har jag hört…

Innehållsmässigt är tanken fin, men utförandet inte helt lyckat. Mappe Björkmans (gitarr) fru springer omkring i kortkort och försöker intervjua så många medverkande som möjligt. Hon är ingen större intervjuare och bitvis blir det för internt. Om trummisen Jan Lindh ofta är lös i magen eller varför Mappe själv är snyggast i bandet är inte intressant för oss som tittare. Bristen på journalistisk kompetens gör tyvärr att flera intervjuer blir larvigare och mindre matnyttiga än vad som hade kunnat vara fallet. Även om det givetvis förekommer ett och annat intressant klipp även under denna session.