Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Marit Bergman
I think it's a rainbow, 2006
Skivbolag: SonyBMG
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-10-03
Hemsida: www.maritbergman.net/

Året var 2003, det var en usel sommar och en av de tristaste Kalasturnéerna genom alla år drog genom Sverige. Her Majesty brydde sig väl ingen om och medan Magnus Carlsson uppträdde satt jag fortfarande och drack öl på någons föräldrars inglasade uteplats. Regnet föll, Lars Winnerbäck tycktes tämligen omotiverad och vad jag tycker om Håkan Hellström är väl ingen hemlighet. Den som räddade paketet (jo jag minns att Dogge Dogelito var en töntig allsångsledare och att Timbuktu hade ett bra kompband) var en sprudlande energisk popdebutant.

Marit Bergman hade otroligt ful städerskeklänning och gav järnet från den lilla scenen. Det var omöjligt att inte ryckas med. Debuten ”3.00 AM Serenades” låg på diskarna och det var optimistisk upptempopop med This is the year och Julia som gällde för hela slanten. Det var tre år sedan och efter en uppföljare som jag inte ens minns har mycket förändrats till ”I think it’s a rainbow”. Både på gott och på ont.

Det blir lätt för mycket av energisk skrammelpop med sviktande sång. Visst gillar jag det, men några låtar räcker gott. På det här albumet har Marit Bergman nästan övergivit den stilen helt och hållet. Nu handlar det snarare om sval balladpop med en hel del eftertanke. Bortsett från Grease-pastischen Mama, I remember you now och vitaminpillret Green light är ”I think it’s a rainbow” ett ganska lågmält alster. Jag gillar det till en viss gräns.

Några tillbakalutade nummer är riktigt vackra. Jag tänker då främst på Forever doesn’t live here anymore och duetten med Gary Olson som betitlats Sun goes down. Det finns mycket musik i Bergman och hon visar att hon klarar att röra sig i flertalet genrer utan problem. Jag har svårt att säga om hennes energiska utbrott från för tre år sedan eller dagens svala stämningar är de bästa. Förmodligen är de förstnämnda bättre live och vice versa. Men vad som gäller för allt Marit Bergman gjort och så även ”I think it’s a rainbow” är att det är lite ojämnt. Vissa låtar tråkar helt enkelt ut mig. Sida vid sida med topparna visar det sig dock vara en klart lyssningsvärd tredje giv.