Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Red Hot Chili Peppers
Stadium Arcadium, 2006
Skivbolag: Warner
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-05-16
Hemsida: www.redhotchilipeppers.com

Att ge sig på att spela in en dubbelskiva är inte bara vanskligt, det är rent av dumdristigt. Inte ens ett band av Red Hot Chili Peppers kaliber klarar att hålla en jämn och hög nivå genom 28 spår. Men det är klart, Anthony Kiedis, Chad Smith, Flea och John Frusciante är ekonomiskt oberoende herrar som fortfarande trippar på kreativitet och som förmodligen ville göra något extra festligt nu när karriären är inne på sin senare halva. Varför skulle de då inte ge sig i kast med det jätteprojekt ”Stadium Arcadium” är? Det är en skiva som de garanterat gjort mer för sin egen njutnings skull än för fansen.

Om bandet plockat russinen ur kakan och nöjt sig med en enkelcd hade vi suttit här med ett kanonalbum. En skiva som skulle kunna mäta sig med milstolpar som ”Blood, Sugar, Sex, Magik” och ”Californication”. Men som dubbel betraktad är ”Stadium Arcadium” precis så splittrad som man hade kunnat förvänta sig att den skulle vara.

Vi tar det negativa först så har vi det ur vägen. Alla låtar håller inte. Vissa blir lite väl utsvävande flumbitar, medan andra poporienterade melodier helt enkelt inte håller måttet i jämförelse med andra bitar på skivan. Stundtals luktar det obehagligt mycket återanvändning. Stämningar, refränger, sångmelodier, basslingor, ja det är mycket som hörts på tidigare Red Hot Chili Peppers-skivor. Det är förmodligen ett resultat av att det här är just en dubbel. Idéerna räckte helt enkelt inte till.

Anthony Kiedis som i sina bästa stunder sjunger otroligt bra och själfullt har här en tendens att låta lite blasé. Som om han inte alls brinner för att sjunga, gick in i studion och var nöjd med första bästa tagning. Det tar udden av några annars lovande popmelodier, vilket är synd.

Så till det positiva, som ändå är i majoritet på ”Stadium Arcadium”. Red Hot Chili Peppers har på sina senare plattor utvecklats till ett gäng med fin känsla för ödesmättade popmelodier. Ett hantverk som de förfinar ytterligare den här gången. När Kiedis får till sången som han bör är det långa stunder riktigt vackert. Detta blandas på ett förhållandevis oförargligt sätt med funkanstruken rock. Flera spår låter som om orkestern gått så långt tillbaka som till ”Mother’s Milk”-skivan för att finna inspiration.

När det fungerar är det riktigt bra och favoritspåren är många. Storm in a teacup och Warlocks bjuder på en elegant legering av sansad funkrock och finstämda poprefränger. Wet sand smyger sig behagligt in under huden och Desecration smile är en sparsmakad RHCP-ballad. Som allra bäst är det dock i Snow (Hey oh) där John Frusciantes flinka fingrar flyhänt vandrar över gitarren i en av årets mest tilltalande poplåtar.

Över huvud taget tycks mycket på ”Stadium Arcadium” vara verk av Frusciantes huvud. Inget fel i det, Fleas funkdagar är över och Red Hot Chili Peppers blir mer och mer ett gitarr och sångstyrt popgäng med angenämt rockförflutet. Det understryker ”Stadium Arcadium” och lämnar en positiv eftersmak trots allt.