Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

My Chemical Romance
Life On The Murder Scene, 2006
Skivbolag: Reprise Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-06-27
Hemsida: www.mychemicalromance.com

New Jersey-orkestern håller inte igen när det är dags att göra ett första avtryck i Dvd-formatet. Förutom en smått medioker liveskiva bjuds två Dvd-skivor om vardera två timmar. Den första med en utdragen dokumentär om bandets uppgång, sångarens dekadens och de tämligen massiva framgångarna. Den andra proppad med liveframträdanden, tv-uppvisningar, musikvideos och andra små hemtrevliga klipp. För de riktigt inbitna My Chemical Romance-fansen är det här en riktig guldgruva.

För oss andra är det kul en stund, men kanske lite i mastigaste laget. Dokumentären startar trögt och är präglad av övertydliga klipp som demonstrerar vad som precis sagts. Precis som om regissören saknar tilltro till att publiken ska förstå hans storyline. Efter ett tag kommer det dock loss och blir så väl dramatiskt som intressant. Även om filmen uppenbart är producerad för MTV-generationen och därmed i raskt tempo hetsar över en lång rad händelser utan att ge dem något djup alls, finner jag det hela ganska medryckande.

Att det sedan känns lite förhastat att tala om uppgång och fall och en lång historia för ett gäng som bara funnits i några år och hunnit med två plattor, varav en på majorbolag, är bara att acceptera. Dvdn är ju ändå mest att betrakta som promotion för bandet. På det hela taget skänker dock dokumentären några timmar god förströelse där sångaren Gerard Ways missbruk engagerar mest och borde ha beretts mer plats.

Skiva nummer två rymmer ett hopkok av liveframträdanden som är märkligt sorterade och visar My Chemical Romance som ett helt okej liveband, men inte mer. Några tv-framträdanden och så kallade ”online appearances” är mest för de mest dedikerade.

Vad som blir extra tydligt efter nötande av den här releasen är att bandet har ett tämligen likriktat låtmaterial. Deras punkiga variant av emometal är inte helt tokig, men saknar för det mesta viktiga nyanser. Det finns dock tre spår som sticker ut, Helena, The ghost of you och I’m not okay (I promise), och inte helt oväntat är det dessa tre låtar som försetts med videos. Riktigt delikata sådana som förtjänar att ses.

Den medföljande liveskivan är mest ointressant. Åtta livespår samsas med två demos och en tidigare outgiven låt. Med tanke på klassen på Desert Song förstår jag varför den inte släpps fram för allmänheten tidigare. Den ljuddokumentationen klarar ni er gott utan.

Det genomgående intrycket är att ”Life on the murder scene” som helhet är ganska underhållande. Om än inget att bevara och berätta om för eftervärlden. När låtarna inte riktigt sticker ut blir det dessutom mer fokus på allt annat. Då märks det obarmhärtigt tydligt att sångaren Gerard Way är like gemytlig som trummisen Bob Bryar är okarismatisk.