Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Elton John
Friends Arena, Stockholm
2013-12-13
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2013-12-15
Hemsida: www.eltonjohn.com

Han är som en tjock liten säl i glittriga paljetter och ser ofrivilligt komisk ut när han tultar omkring på scenen och vinkar åt publiken, eller som innan extranumren skriver autografer åt dem som trängs längst fram, men när Elton John sätter sig vid sin flygel och tar ton är han en man med oerhört stor pondus.

I drygt två och en halv timme underhåller han Friends Arena och även om det kanske blir lite segdraget och utstretchat i några av låtarna gör han det med ackuratess. Det är en spelsugen legend med ett skickligt band i ryggen som gör rock'n'roll av repertoaren och som njuter av att göra det. Mycket av tyngdpunkten ligger på den gamla albumklassikern ”Goodbye Yellow Brick Road” och Elton John sjunger fantastiskt bra för att vara så till åren kommen (eller ja, nåväl, 66 kanske inte är någon ålder trots allt, det visar ju mannen med eftertryck).

Candle In the Wind från nämnda platta kommer tidigt och flaggar för att det är en lång och hitkantad afton som väntar. Bland övriga höjdpunkter under den ganska sparsmakade ljus- och videoshowen noterar jag I Guess That's Why They Call It the Blues och nyskrivna Oceans Away. Hela tiden med en nerv närvarande och pondus i framförandet även om några utdragna soloexcesser naturligtvis hade kunnat skippas. Elton John är en gudabenådad pianist och när han utnyttjar sina resurser på rätt sätt uppstår stor magi. Men när han blir en musikermusiker (ni vet en sådan som sätter överdådig teknik framför känsla) slår det över fullständigt.

Därför är jag lite mätt när herrn signerat klart sina autografer och sätter sig för att spela extranummer. En känsla som genast kommer på skam när han matar sin publik med en själfull version av Your Song och ett rock'n'roll-inferno deluxe i Crokodile Rock som avslutning.

Där står Elton John på sin topp och det är många som tror att han ska komma tillbaka för ytterligare en rond av extranummer (några älskade Lejonkungen-nummer finns ju kvar att spela), men så sker aldrig och efter dryga två och en halv timme får många trots allt lite snopna lomma ut i den kylslagna natten.