Recension - Skiva
”Det är förstås möjligt att
The Changing är ett stycke som lyfter och får en skönare lyster när det lyfts in i ett större sammanhang (läs album)”.
Orden är mina egna. Hämtade från en recension av singeln
The Changing i september ifjol och kanske det mest förutseende jag någonsin skrivit. För vad händer när nämnda stycke tillåts öppna den här skivan och fungera som vägvisare för resterande tio melodier? Det framstår i betydligt mer tilltalande dager förstås. När låten får ett sammanhang blir den mer begriplig...och bättre. Så kan det vara ibland.
Det nya sammanhanget i fallet
Mattias Lies, vars utvecklingskurva jag har haft ynnesten att få följa i ganska många år nu, är lite mer moget. Lite mörkare. Lite modigare. Lite svårare att få grepp om.
Jag upplever festligt betitlade ”Still Believe in Lies” som en ganska mörk skapelse, i alla fall rent musikaliskt. Lies är tillbakalutad och skapar mentala bilder av skumma konsertlokaler där den unkna doften är ungefär lika påtaglig som surheten i det billiga vin som serveras. Han har släppt det där med visa och singer/songwriter som han surfade på från början och lånar nu betydligt mer från bluesen och naturligtvis rocken.
Det blir aldrig utstuderat, men vid några tillfällen (exempelvis upplösningen i tjusiga
Mad Men) snuddar Mattias Lies vid det där skramligt introverta som
Pelle Ossler gjort till en konstform. Detta samtidigt som det suggestivt berättande anslaget fortfarande kan härledas till exempelvis
Neil Young. Det blir till americana i en urban miljö.
Jag gillar inramningen på hela skivan och Lies originella sångröst fungerar utmärkt i sammanhanget. Kanske hade just det snygga soundet varit värt lite slagkraftigare låtar (kanske är det därför
The Changing plötsligt känns starkare?), men som helhet är ”Still Believe in Lies” en klart hörvärd ansträngning.

Relaterat
Mattias Lies (2005-01-01)
Mattias Lies (2012-01-01)
Kommentera
Inga kommentarer