Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Stefan Leoson
Pennies and heartaches, 2006
Skivbolag: Steps & Stage
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-06-27
Hemsida: www.stefanleoson.com

Stefan Leoson har vunnit P3s alternativa melodifestival. Han har tidigare experimenterat inom en lång rad genres och på debutalbumet “Pennies and heartaches” har han gjort precis allting själv. Från att skriva låtarna till att spela dem och ratta fram en lämplig produktion.

Jag tänker omedelbart indie. Pressnacket är upplagt precis som om det handlar om en missförstådd indiekille med konstnärliga ambitioner. Men så är det inte. Stefan Leoson har några år på nacken och jag blir uppriktigt förvånad när musiken visar sig vara väldigt mainstreamslimmad.

”Pennies and heartaches” skulle lika gärna kunna vara ett verk av ett storbolag. Några pampar som satt en handplockad sångröst i studion med syfte att spela in strömlinjeformade låtar ämnade att gå hem hos så många som möjligt. Nu ska vi inte vara elaka och påstå att det här är lika profillöst och tillrättalagt som exempelvis James Blunt. Men känslan finns ändå där. Både musik- och framförandemässigt finns en viss feghet. Som om Stefan Leoson varit lite rädd för att sväva ut. Rädd för att ge sin musik vassa kanter.

Visst bjuder skivan på flera riktigt bra låtar. Men de tillåts aldrig bli så där kärleksglödande och hjärtskärande som sådan här smörpop måste vara för att vara riktigt bra. På ”Pennies and heartaches” står Leoson och vacklar på en tröskel där han inte riktigt verkar veta åt vilket håll han ska gå. Den konstnärliga eller strikt radioanpassade vägen.

Den här recensionen låter väldigt negativ, jag vet. Men det beror nog mest på att jag saknar den själ och det hjärta som jag på förhand trodde skulle prägla materialet. Tar man bort det perspektivet är skivan dock inte så tokig. Som bäst är Leoson när han svävar iväg mot samma popterritorier som Keane lärt sig behärska så bra. Med lite tillväxt och framförallt med mer mod tror jag att framtiden ser ljus ut även för Stefan Leoson.