Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Peter LeMarc
LeMarc sjunger LeMarc (DVD), 2006
Skivbolag: Roxy Recordings
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-01-16
Hemsida: www.lemarc.se

Det är de små detaljerna, som att Peter LeMarc glömmer texten och lättsamt tvingas börja om i hitlåten Håll om mej eller trevande inleder det orepade extranumret Ett av dom sätt, som understryker den förväntan, nervositet och glädje som ligger i luften när LeMarc står på scen för första gången på 12 år. Inte de groteska publikbilder på fånleende gäster som klipps in gång efter annan. Producenten tycks tro att det är genom att så många gånger som möjligt hitta de mest saliga i den specialinbjudna publiken med kameran han förmedlar stämningen. Det blir bara fånigt. Fokus borde ha legat tydligare på just framträdandet och dess balansgång mellan nervositet och genuin glädje.

För på scen gör sig LeMarc förvånansvärt bra för att inte ha stått där på så länge. Rösten är mjuk och minst lika vacker som alltid. Hans mellansnack är långa fängslande historier och han utstrålar ett beundransvärt lugn när han egentligen borde vara skräckslagen. Det är gemytligt och LeMarc njuter av ögonblicket.

Tyvärr brottas musikanten även så här 12 år senare med ett och samma problem – låtmaterialet. Peter LeMarcs låtar är i många fall alldeles för tråkiga. Flera av numren under konserten är transportsträckor som i det nakna arrangemanget går att gilla enbart på grund av musikerns djupa engagemang. Favoritlåten Sången dom spelar när filmen är slut finns inte ens med, men några bitar imponerar ändå. Förutom redan nämnda Ett av dom sätt lyssnar jag gärna på Ett troget hjärta, Vaggsång kl 4 och Little Willie John flera gånger. Livespelningen från Nalen i Stockholm är okej, men långt ifrån oumbärlig.

Med på DVDn finns även Ulf Hanssons dokumentär ”Peter LeMarc – Ett år” och här snackar vi intressanta saker. Först och främst är låtmaterialet i filmen förvånansvärt starkt. I låt efter låt framstår Peter LeMarc som en väldigt begåvad låtskrivare. Inte alls den bild jag haft av honom tidigare, då det främst varit hans roll som textförfattare som imponerat.

LeMarc säger själv gång efter annan att hans person inte är särskilt intressant. Något som den här filmen sedan motbevisar om och om igen. Öppenhjärtigt berättar artisten om sin skrivkramp, aversion inför dagens penga- och kändiskåta musikbransch och sin syn på låtskapande och skivinspelning. Han klarar balansgången mellan att vara djup och hålla en humoristisk självdistans på ett utomordentligt sätt.

”Peter LeMarc – Ett år” är en varm skildring. Kanske inte den vackraste film som släppts lös (vissa intervjusekvenser bjuder både taskigt ljud och kornig bildkvalitet), men innehållet överskuggar det visuella fullständigt. LeMarc tycks sänka garden och bjuda på sig själv mer otvunget än vad hans övriga person antyder. Han är ärlig och samtidigt ganska rapp. Oavsett vad ni anser om hans musik är det här ett artistporträtt värt att begrunda. Se till att se den här filmen!