Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Trio Gordon
& Andreas W Andersson, 2012
Skivbolag: Havtorn Records
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2012-05-03
Hemsida: www.triogordon.com

Att försöka säga någonting smart om musik man inte kan någonting om är sällan, om någonsin, en god idé. Det resulterar i oftast att texten innehåller en massa fel och därmed blir platt. Ändå försöker skribenter om och om göra just det, som om prestigen låg i att ”kunna allt” istället för i att erkänna sina begränsningar. Undertecknad har gjort det misstaget, flera gånger. Den här texten handlar om en konstellation som kallar sig för Trio Gordon & Andreas W Andersson, någon skivtitel utöver det onödig.

Det här är den typ av jazzmusik som får en att transporteras tillbaka i tiden. Till ett inrökt ölkafé en vinterkväll i Stockholm (varför det alltid skapas bilder från Stockholm finns inget svar på, förmodligen kommer jazz därifrån). Det är den här musiken som spelas. Jag har ingen aning om varför låtarna har de namn de har. Tycker de kunde ha hetat saker som ”mycket saxofon” och ”mindre saxofon än i föregående”. Istället heter de saker som Solen går alltid i moln (mycket saxofon) och Hål i hatten (mindre saxofon än i föregående). Med det sagt, Trio Gordon gör med Andreas W Andersson en i de allra flesta stunder behaglig, vemodig och på något märkligt sätt bekant musik. Jazz som inte ens med en fingerstrykning försöker vara avantgarde utan vilar på något mer klassiskt (och kanske svenskt). Det är här ytterst positivt.

Nå, jag tycker att det här en trevlig skiva i det att den skapar bilder och rent av minnen av tider jag är för ung för att ha upplevt. Samt i att den är så ovanligt tilltalande när jag sitter vid skrivmaskinen och i vanlig ordning röker lungorna ur mig. Men mycket mer än som en vilo- eller arbetsskiva kommer den aldrig att bli. Och jag tror någonstans att det inte heller är meningen. Så varsågoda att dumförklara, jag gjorde om misstaget. Det är en platt text, men den handlar om en långt ifrån platt skiva.