Recension - Skiva
”Vägen ut” är en skiva som bör avnjutas på natten. Säga vad man vill om förhandssnacket att låtarna sprungits ur depression och hela det paketet. På det viset är det väl med de flesta sorgsna singer/songwriter-gossar? Men när mörkret, och med det tystnaden, lagt sig kommer
Dan Königssons små melodier bäst till sin rätt. Då får den nedstämda stämningen bättre fotfäste och så väl texter som melodier nästlar sig in i huvudet.
Med lätt raspig stämma serverar Königsson självrannsakande texter och melankoliska små popbagateller. Det skulle kunna bli hur pretentiöst och pinsamt töntigt som helst, men musikanten klarar balansgången med den äran. Det finns en ärlig känsla över hela ”Vägen ut” som jag uppskattar.
Jag är kluven till duetten med
Stefan Sundström –
Vi som längtar. Dels för att det är en lite snabbare komposition som inte fogar sig perfekt samman med övrigt material. Dels för att jag egentligen inte är något större fan av Sundströms röst. Men samtidigt är det svårt att värja sig mot gubben då han alltid ger järnet och sjunger med en härlig entusiasm. Det finns vissa partier på ”Vägen ut” som får mig att tveka. Verser som aldrig riktigt kommer igång eller saknar det där lilla extra. Men så fort jag är på väg att väga över åt det negativa hållet kontrar Dan med en vacker refräng eller ett hjärtsmältande mellanparti. ”Vägen ut” har styrkan att aldrig köra fast, hela tiden bana vägen framåt.
Dan Königsson har den styrkan gentemot andra svenska gitarrpojkar att han aldrig blir upprymd eller glättig,
Vi som längtar borträknad. Han håller sig i sitt melankoliska landskap hela tiden, det är helt rätt, jag är bombsäker på att det är där han gör sig som bäst. Det är den mörka, ledsamma känslan som är albumets största styrka. Utan den hade de här låtarna vägt tämligen lätt.
Trion
Vägen ut,
Gud och
The End är ett knippe låtar som varje vän av god singer/songwriter-musik bör låna ett extra öra. Och kom ihåg att det låter ännu bättre efter mörkrets inbrott.
Kommentera
Inga kommentarer