Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Kotipelto
Serenity, 2007
Skivbolag: AFM Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-06-05
Hemsida: www.kotipelto.com

Säga vad man vill om Stratovarius (vars största underhållningsvärde onekligen var Timo Tolkkis sanna galenskap och Jens Johanssons kissincident för några år sedan), men på sitt tredje soloalbum levererar dess sångare Timo Kotipelto heavy metal av god klass. På egna ben gör han plötsligt den skiva som finngänget säkerligen strävat efter det senaste decenniet.

”Serenity” är melodistark hårdrock som nöjer sig med att vara pseudohård och som inte, genren till trots, går vilse i instrumentonani. Kotipelto själv underlåter sig inte heller att förnedra sig själv i alltför många kastratpartier. Här är det istället låtmaterialet som är det viktiga framför alla de attribut som brukar göra skivor (gärna finska) av det här slaget ganska olyssningsbara.

Därmed inte sagt att onödiga svulstsolon och plastigt keyboardspel helt lyser med sin frånvaro. Kom igen! Det är ändå en soloskiva från frontmannen i ett av Skandinaviens främsta power metalflaggskepp vi snackar om. Janne Wirman får fyra av alldeles för många upprymda tangenttryckningar för att ”ostig smak”-radarn ska förbli helt avstängd. Men med dundrande melodistänkare som Sleep Well och Serenity eller balladsnyftaren Dreams And Reality är några klassiska snedsteg förlåtna.

Kotipelto visar med ”Serenity” att det om man vågar släppa lite på genrens måsten och tvång går att spela in riktigt bra låtar. Jag önskar bara att han vågade göra det lite oftare.