Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Kid Down
...and the noble art of irony, 2007
Skivbolag: Burning Heart
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-04-24
Hemsida: www.kiddown.com

Åmåls finest har borstat av sig de sista bitarna av introvert musikskapande och med ”…and the noble art of irony” slutligen tagit det sista steget in i poppunken. På den här Burning Heart-släppta skivan låter Kid Down mer än någonsin tidigare som Millencolin och det skriver jag inte bara för att Eric Höjdén har en sångröst ruggigt lik Nicola Sarcevics.

Hela anslaget är likt den Örebro-stammande orkesterns framgångsrika punkkoncept. ”Kingwood” är en skiva som mycket väl kan ha legat som ideal när Kid Down äntrade studion. Det är lättsamt och popigt rakt igenom, med samma energi och glimt i ögat som alltid varit Millencolins signum. Inte särskilt nytt eller överraskande med andra ord, men långa stunder riktigt medryckande.

Att bandet övergett sina lite mörkare tongångar, som finns att avnjuta på tidigare ansträngningar, för en tillvaro som glättiga skatepunkare är på gott och ont. Materialet på ”…and the noble art of irony” sätter sig snabbt och lockar fram hurtigt trallande. Men jag har svårt att tro på en livslängd över tiotalet spelningar för de flesta av låtarna.

Allt det gamla är dock inte dumpat i papperskorgen. På sina håll skiner arvet från Weezer fortfarande igenom och i några överraskande partier drar gitarrfigurerna iväg mot den sentida svenska indiepopens domäner (tänk Marit Bergman, Håkan Hellström och resten av bohemgardet). Kid Down underhåller under hela skivans speltid, men det är knappast ett band som kommer omnämnas när vi om fem år talar om den svenska rockscenens intensiva framfart. En sak som vi dock kan slå fast är att det är ett gäng som kommer fira betydligt större triumfer utomlands än på hemmaplan.