Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Håkan Hellström
Peace & Love, Borlänge
2011-07-02
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2011-07-05
Hemsida: www.hakanhellstrom.se

Det är festivalens sista suck, Peace & Love 2011 har bara två timmar kvar tills det är dags att börja se fram emot nästa år. The Who’s Baba O’Riley med sitt magiska intro ljuder och på något sätt känns det som en helt naturlig inledning på en spelning med Håkan Hellström. Förut var det Evert Taube, men Göteborgssonen har gått vidare och är nu en rockstjärna av stora mått, en rullande cirkus där saxofonen är ett lika stående inslag som hos Bruce Springsteen. Alla älskar Håkan, på samma sätt som alla älskar Springsteen. Det som sjungs i River en vacker dröm, att ”alla vill se dig dala nu Håkan Hellström”, är på inget sätt sant. Av de 40 000 som enligt uppgift står framför scenen är det ingen som vill se honom misslyckas. Men han tar inget för givet, fortfarande.

Från inledande Dom där jag kommer från och två timmar framåt är det en enda fest där Håkan Hellström iförd trollkarlshatt hänför publiken med det ena tricket efter det andra och det känns så konstigt att jag bli hänförd när jag har sett varenda av dem förut. Så effektiv är han, för att inte tala om Augustifamiljen, bandet som följt honom längs vägen. Samspelt är ett alldeles för svagt ord.

Vi får låtar från hela karriären, obligatoriska debutlåtar som aldrig känns överflödiga, en fantastisk Gårdakvarnar och skit, en lika bedårande Vid protesfabrikens stängsel och en lika episk Du är snart där. Det är framför allt balladerna som fångar mig, Håkan Hellström har i mina ögon växt till en balladernas man. Utan att för den sakens skull ge avkall på sitt signum ”dans, dans, dans”. Jag tittar runt mig och ser enbart lyckliga ögon, leenden på läppar och hjärtan som bestämt sig för att krama ur den sista festivalorken för den här mannens skull.

Det känns på flera sätt som ytterligare en klassisk spelning, men jag måste säga att det här eviga turnerandet har sin baksida. Det är inte mycket som överraskar längre, mer än kanske vid första spelningen efter varje ny skiva. På nästan alla sätt är det en fantastisk spelning, men jag har ju sett det här förr. Så mycket vet jag också, att som nytt ess i rockärmen avsluta spelningen med 2 steg från paradise (också känd som ”Björnes magasin-låten”) är inte rätt väg att hitta något nytt. Likväl går jag från festivalområdet mot campingen en sista gång lycklig. Nykär igen.