Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Intronaut
Void, 2006
Skivbolag: Lifeforce Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-11-21
Hemsida: intronaut.net

Jag är kluven inför Intronaut. Å ena sidan kan jag uppskatta gängets debutalbum för att det är en välspelad och elegant hopsnickrad platta. Å andra sidan spyr jag på att den ligger så extremt rätt i tiden och är extremt metalpolitiskt korrekt. Det är en så där galet schizofren skiva där jazz möter metal, en sådan skiva som får trendkänsliga hårdrocksjournalister att svettas av upphetsning. Omdömen liknande ”det bästa Relapse-bandet som inte ligger på Relapse” lär hagla i medierna när skivan får fäste.

Det är inte alls så att jag prompt måste tycka tvärtom. Jag har helt enkelt inte fattat vad som är grejen med de nya trenderna. Matematiskt uträknad hardcore och schizofrent bångstyriga flumgäng är vad som står allra högst i kurs för tillfället. Vad är egentligen fel med rak medryckande metal? Hela hyllandet av det annorlunda tycks för mig vara ett självändamål. Ett sätt för pretentiösa skribenter att vara lite speciella. Publiken följer blint efter, fler och fler band hänger på prylen och ja, det blir en överhettad marknad som till stora delar saknar de där intressanta delarna den tillskrivs.

Men okej, jag ska inte vara för hård. Intronaut tillhör trots allt ett av de gäng som kan sägas vara ganska bra. Mixen mellan gapig metal, jazz och mer filmiska stämningspartier går långa stunder hem. Något som är väldigt påtagligt är dock att ”Void” är som mest engagerande i de lugna partierna.

När Los Angeles-gruppen brakar loss i sina brölande metal/hardcore-partier skulle de kunna vara vilket dussingäng som helst. Det är de vackra, lågmälda bitarna som visar orkesterns klass. Som gör att ”Void” faktiskt klarar att hålla mitt intresse uppe hela vägen. Jag kan inte låta bli att fundera på hur Intronaut skulle ha låtit om de skippade hela metalbiten. Förmodligen alldeles lysande. Varken Leon Del Muerte eller Sacha Dunable är nämligen någon större sångare.