Recension - Skiva
Hur många potentiella fans har tyskarna (numera tysken) skrämt bort genom att kalla sitt band för
Armageddon Dildos?
Eller frågan kanske ska ställas annorlunda. Hur många lyssnare extra (som undertecknad) har man lockat till sig genom att ha ett så utstuderat bandnamn? Min mailbox blir dagligen bombad med med den ena releasen efter den andra från tröstlösa bolag i Europa. Det är medelmåttig hårdrock, medelmåttig pop, medelmåttig synth. Oftast kan man skilja agnarna från vetet redan genom att se hur det hela presenteras. Bolag som framstår som synnerliga amatörer brukar sällan ge ut vass musik. Mycket kasseras därmed utan att ens få en chans. Det funkar inte att lyssna på allt, den tiden finns inte för någon.
Med detta vill jag inte ha sagt att Alfa Matrix gör ett amatörmässigt intryck (för det gör de inte), men att Armageddon Dildos mycket väl hade kunnat bli ett av de där banden som åkte direkt i papperskorgen om det inte varit för att de hetat...well, Armageddon Dildos. Funtad som jag är är det så klart helt omöjligt för mig att inte kolla upp ett sådant här gäng.
Namnet kan tyckas som en ploj, men musiken är i högsta grad seriös. Vad som en gång var en duo är nu ett soloprojekt lett av muskelknutten (se bara på bandbilden här bredvid, sicken dildo va?) Uwe Kanka. Han har svetsat ihop välproducerad EBM med så väl industri- som metaltendenser. Det innebär karg synth som
Front 242 inte hade skämts för,
Rammstein-pastejer och sång som ibland framförs på tyska, ibland på engelska. Jag tycker mig rent av höra en och annan
Welle Erdball-referens.
Det är helt okej, men den rigida musiken har i kombination med bandnamnet och Uwes utstrålning en tendens att bli lite ofrivilligt lustig. Speciellt som det freudianska hörandet med tanke på omständigheterna gör det omöjligt att koppla bort det faktum att det låter som att att Uwe står och gapar ”balle” upprepade gånger i
Bodyworker. En melodi som för övrigt oblygt och snyggt lånar lite av
2 Unlimited och deras megahit
No Limits.
Kommentera
Inga kommentarer