Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Watain
Klubben, Stockholm
2010-10-31
Av: Anders Nilsson
Publicerad: 2010-11-02
Hemsida: www.templeofwatain.com

Ingen har väl kunnat undgå Watain, Sveriges främsta svartmetallexport någonsin efter Bathory. I kvällstidningarna omnämns bandet oftast i samband med ruttet kött, blodskvättande eller brandlarm, men bland hårdrockarna är det främst den kompromisslösa musiken som skapat bandets status.

Fyra album in i karriären (det fjärde "Lawless Darkness" kom tidigt i somras) har Watain både vilja, kunskap och ekonomi att kunna turnera runt med en tämligen omfattande scendekor. När roddarna springer fram och tillbaka över scenen och bygger upp allt innan det blir bandets tur att gå på undrar jag nästan hur fem man ska få plats på scenen: det är grishuvuden, djurdelar, ljusstakar, kedjor, facklor, skålar, uppochnervända kors och brinnande treuddar vart man än vänder blicken.

När mörket sänkts och intromusiken tystnat står dock samtliga fem där och spelningen formligen exploderar igång i ett inferno av eld och rök med Malfeitor. Publiken som tidigare röjt järnet verkar närmast apatisk och det blir märkligt nog nästan lugnt på golvet framför scenen. Inte för att det som strömmar ur ljudanläggningen inte uppskattas, utan för att det är väldigt lätt att bli både mållös och handlingsförlamad av det enorma totalintryck som en Watain-konsert innebär. Även om musiken är i det första rummet så kompletterar bandet det hela med både syn- och luktintryck; förutom all eld och rök ligger en svag stank av halvruttet kött över Klubben.

Att det är mycket mer än bara en spelning märks tydligt när man ser sig omkring i lokalen; överallt står folk trollbundna, många med halvslutna ögon och en tjej står till och med med händerna i yogaposition - så meditativt är det emellanåt. Stundtals känns det faktiskt som om vi blivit bjudna ner i en karg grotta i ett mörkt hörn av Helvetet. Det låter som en klyscha, men det här är första gången jag faktiskt känt så.

Frontmannen E (Erik Danielsson) är på topp och framstår mer och mer som ett konstnärligt geni. Inhyrda Davide Totaro (gitarr) och Alvaro Lillo (bas) är båda klockrena och med tanke på hur sjukt tajt det låter live vore det intressant att höra vad dessa skulle tillföra Watain i en studio. Vi får väl se om E har några planer på att utöka den permanenta sättningen, som förutom E består av P (Pelle Forsberg) på gitarr och H (Håkan Jonsson) på trummor.

Några extranummer bjuds det inte på, däremot ett magiskt sistanummer med gästartist i form av Selim Lemouchi (The Devil's Blood) som, liksom på senaste albumet, lirar gitarr på mastodontstycket Waters of Ain. Drygt femton minuter svart magi!

Det enda som inte är världsklass är ljudet. Det grötar ihop sig alldeles för mycket, troligen är den största orsaken till det den höga volymen. Att huvudakten har sämre ljud än förbanden är verkligen ovanligt och tanken att det är medvetet slår mig.

Det risiga ljudet kan dock inte ta ifrån Watain att de är Sveriges genom tiderna troligen bästa liveband i de tyngre genrerna. Rent ut sagt helvetiskt bra!