Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

The Tiny
Gravity & Grace, 2009
Skivbolag: Determine Records
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2010-02-27
Hemsida: www.thetiny.net

Senast det begav sig, vilket börjar bli för ganska länge sedan nu, förstod jag mig inte på The Tiny alls. De var lite för arty-farty för mig. Detta trots att en snudd på enad kritikerkår hävdade att detta var det nya stora lilla. Däremot förstod jag redan då att det var något väldigt speciellt med Ellekari Larsson. Sedan dess kan man nog säga att vi utvecklats, båda två.

Medan Ellekari och hennes ständige följeslagare Leo Svensson hämtat inspiration genom att bland annat punktmarkera Anna Ternheim på hennes förra turné, och mer än lovligt förgyllde dennes liveframträdanden, sjönk jag själv allt djupare ner i betydligt mer drömskt, men samtidigt tålamodskrävande musik, typ Imogen Heap och Florence & The Machine. Och tur var väl det, att vi båda har utvecklats, för nu faller bitarna bättre på plats.

Nu, äntligen, förstår jag en del av storheten med The Tiny. Eller också är det så enkelt att The Tiny äntligen hittat den där darrande nerven jag saknade på ”Starring: Someone Like You”. Det räcker egentligen med att lyssna på introspåret, Last Weekend för att känna just denna nerv. En låt som handlar om något så enkelt att inte kunna stå ut med tanken att förlora någon man tycker väldigt mycket om. Enkelt. Och smärtsamt vackert.

Just där tror jag att The Tiny gjort sin största vinst, de håller sig till den sköra enkelheten men svävar aldrig iväg hela vägen ut i rymden som man hade en tendens till att göra på förra skivan. Självklart finns det fortfarande passningar till såväl Kate Bush som Jefferson Airplane, men den här gången lyckas The Tiny hålla musiken tillräckligt stram, och egen, för att inte bara försvinna bort i psykedeliskt flum. ”Gravity & Grace” är inte helt fokuserad rakt genom, ibland blir det lite för urgulligt och vagt, men det är ett stort steg framåt jämfört med ”Starring: Someone Like You”, och när det väl gnistrar till är det just en diamant man har hittat.

För det var ju det där med smärtan och skörheten. Too Heavy a Burden är en ren fröjd att lyssna på, samma sak med den alldeles fantastiska tolkningen av The Ramones Pet Cemetery, om man kan säga att det är en fröjd att falla från hög höjd, ha sorgsna fjärilar i magen eller bara sluta andas.